Annan bild av tanterna

    På fredagskvällen var jag och såg premiären på Robert Liewendahs dramatisering av barnböckerna om tanterna Grön, Brun och Gredelin och i viss mån om farbror Blå. Elsa Beskows böcker utgivna under tidigt 1900-tal berättar om livet i en idyllisk småstad där hoten kommer från okända människor som kringvandrande musiker eller kolare. Barnhusbarnen Petter och Lotta får bo hos tanterna och lämnar den elaka och utarbetade Tvätt-Kristin.
   Beskows böcker är barn av sin tid och älskas för att idyllen är en verklighet man kan leva i. Beskows böcker i nya upplagor säljer bättre nu än under hennes livstid. Och det fanns ju andra som skrev om idyller för vuxna vid samma tid, Birger Sjöberg och hans Lilla Paris och Hjalmar Bergmans Wadköping.
    Men någonting gnagde i mitt minne, någon har ju skrivit en annorlunda berättelse om tanterna. I morse kom jag på det. Kaj Attorps roman från 2002, "Gredelins väntan" ger en annan bild. Här problematiserar han förhållandet mellan de tre systrarna och hur de förhåller sig till farbror Blå. Enligt Beskow hade de alla förebilder i verkligheten. De porträtterar också olika kvinnotyper, tant Brun är den moderliga och den enda som varit gift, tant Grön är praktisk och manhaftig medan tant Gredelin är romantisk och drömmande. Och även om de kallas tanter är de alla under 50 år. Mellan Blå och Gredelin flammar passionen upp, en olämplig sådan som får till konsekvens att de tre flyttar till Stockholm. Romanens berättare är Petter som vuxit upp och ärvt farbror Blå och bestämt sin för att berätta om vad han vet.
   Attorps har pratat med tanternas efterlevande och även om detta är en roman så finns det nog korn av sanning i den. Idyllen är sällan så idyllisk som den verkar vid första påseende...