Annorlunda pristagare

Hon har varit pristippad ett par år, Svetlana Aleksijevitj som idag fick veta att hon är årets nobelpristagare i litteratur. Hon föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad är hon och för  "Kriget har inget kvinnligt ansikte" fick hon 2011 det polska Kapuscinskipriset. Det är den enda boken av pristagaren jag läste och jag uppfattade den som en fakta bok skriven som långreportage. Det måste vara första gången i prisets historia man belönar den typen av text.
    Ingen hade skrivit om dessa kvinnor förut. De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar;
kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt.
    Så de teg. Tills journalisten och författaren Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Boken bygger på hundratals djup­intervjuer och ingår i författarens stora livsverk "Utopins ­röster", ett unikt projekt att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.
    Visst kan man känna mättnad inför ännu en bok om kriget och om de erfarenheter det gav. Men den här boken är annorlunda och fascinerande eftersom den tar fram kvinnors roll i kriget, en del av verkligheten som männen ofta glömmer att se när Den Stora Berättelsen om kriget sammanställs.
   Den här boken finns i pocket och kommer säkert i ny upplaga tillsammans med pristagarens andra böcker.