En av de viktigaste infallsvinklarna i Gunnar
Wetterbergs bok "Träd. En vandring i den svenska skogen" är att skogen inte är en statisk företeelse, varken som helhet eller sedd i ljuset av detaljer. Den flora och
fauna som präglade stenålderns svenska skogar skilde sig från
dagens. Löv- och barrträd har kämpat om utrymmet och konkurrerat med
varandra i tusentals år, ibland med och ibland utan mänskligt
ingripande. Också en så allmänt avskydd företeelse som
kalhyggen har en historia, vilken Wetterberg vet.
Eller skogsbränderna, som under det senaste
decenniet har kommit att bli mediesamhällets återkommande
favoritkatastrof. I historisk tid var skogsbranden en fasa av
betydligt större fara än idag, när vi har brandskydd med
luftövervakning. Mellan en och tre procent av skogsmarken brann varje
år. Torra tallmarker blev lågornas rov vart femtionde eller
vart sjuttionde år. Faktum är att bränderna var ett element i skogarnas ekosystem. De var nödvändiga för den naturliga
föryngringen. Bristen på bränder under andra hälften av 1900-talet gick
ut över växter som behövde elden för att gro.Också stormar är en del av träden vardag, man kanske inte automatiskt ska ta fram etiketten "katastrof" för att beskriva stormens återverkningar. Skogen är ett sinnrikt ekosystem som har en läkande kraft. Också.
Det är en bedrift att han har lyckats författa en
medryckande skildring av ett ämne som dignar under teman och exempel. Att ta sig igenom "Träd" är att upptäcka nya fält att beskåda och förundras
över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar