En kväll i mars 2015 ringer det i telefonen. Den danska poeten Naja Marie Aidt nås
av beskedet att hennes son Carl ligger för döden på Rigshospitalet efter
en olycka. Han är 25 år.
Naja Marie Aidt berättar drabbande om kvällen
när Carl dör, om livet med och utan sin son. Hon söker efter ett språk
som kan bära döden, i andras skrivande - från Aristoteles och Mallarmé
till Joan Didion. Hon skapar en text som bjuder in läsaren till smärtan,
och till den kärlek som finns i mitten av sorgen. Det är en bok om hur sorgen drabbar och för alltid förändrar världsbilden. Det finns ett före och ett efter
Det här är en av de vackraste böcker om sorg jag läst, inte minst för
att den i sin råhet också närmar sig något slags motsägelsefull skönhet
och livsnerv. Aidts bok är på gränsen till outhärdligt sorglig, men på
något besynnerligt sätt känner man sig ändå upplyft när man läst den.
Glad att ha fått ta del av den.
Inte minst för att den är ett sådant bra bevis på vad litteraturen faktiskt är kapabel till när den är som bäst
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar