En tvål som är blå

 Sara Danius visar i sin orginella essäbok "Den blå tvålen" hur den urgamla konsten att göra saker och ting synliga tar en radikalt ny vändning i 1800-taletets berättande. Det handlar om hur romanförfattarna slår upp fönstren mot världen och lär sig att se på ett nytt sätt.
  Och vad betyder det då att tvålen i ett visst sovrum är blå?
  Danius, nybliven akademiledamot, anlägger ett nytt perspektiv på realismen, den mest skandalösa av strömningar, och beskriver hur romankonsten bryter sig ur idealism och stiltvång. Realismen vill visa verkligheten sådan den är, inte hur den borde vara.   Längst fram på står realismens klassiker, fast i ny och fräck belysning: Stendhal, Balzac och Flaubert. 
  Fonden utgörs av en modern värld som ropar på att åskådliggöras. Urbanisering. Dagspressens expansion. Mode. Syndafloden av trycksaker. Varusamhällets genombrott. Allt det vi tycker är gammalt och vant.
  Men vad händer? Jo,  romanen speglar inte världen - den gör den synlig. Romanen blir till en världslig angelägenhet, innan sociologin och psykologin ens är påtänkta. Hädanefter är den full av nyheter: blå tvålar, grumliga speglar, egensinniga kvinnor, fladdrande hattband och stekta njurar till frukost .
  En högst fascinerande bok som ska avnjutas i lagoma bitar.