Ironi gjorde barnet osynligt

  Berättelsen om det osynliga barnet av Tove Jansson börjar en förhöstkväll som den här: En mörk och regnig kväll satt familjen kring verandabordet och rensade svamp. Hela bordet var täckt med tidningspapper och i mitten hade de ställt petroleumlampan. Men verandans hörn låg i skugga...
   Så börjar berättelsen och just här knackar Tooticki på dörren till mumimfamiljens hus och hon har sällskap av Ninni, det osynliga barnet.
  Den här Ninni blev skrämd på fel sätt av en tant...jag träffade tanten och hon var hemsk. Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk, säger Tooticki.
  Nu har hon tagit med sig  Ninni till muminfamiljen för om det är något den inte är så är det ironisk.
  Och bit för bit kommer Ninni tillbaka och ilska gör henne hel.
  Det här är naturligtvis en berättelse om stora och svåra saker. En bok som alla föräldrar borde läsa. För hur är det egentliogen med barnen till den så kallat ironiska generationen? Blir de också osynliga av iskall ironi? Barn förstår inte ironi utan blir konfunderade.
   Den här boken är en av Janssons bästa. Jag tröttnar aldrig på den. Här finns också berättelsen om Filifjonkan som trodde på katastrofer och den underbara julberättelsen Granen.