Språket och livet i exil

    Den romerske poeten Ovidius Naso skrev" Konsten att älska" vid vår tideräknings början och den är en av de mest lästa diktsamlingarna i världen. Men priset blev högt för skalden. Kejsaren Augustus dömde honom till landsförvisning för han ville ha moraliska diktare. Så kom en medelålders Ovidius till Svarta havet, till Tomis där han måste börja ett nytt liv som en främling bland främlingar och som romare utan tillgång till sitt språk.
   Theodor Kallifatides skildrar Ovidus förtvivlan i nyutkomna "Brev till min dotter" där han skriver långa brev som kanske aldrig når mottagaren. Kallifatides har också mist sitt land, blivit tvungen att leva och skriva på ett annat språk. Den här romanen är skriven av en besläktad själ, tiden suddas ut men exilens smärta är kvar.
   Här möter man allt som hör ett liv i exil till. Saknaden efter människorna och språket, efter hemlandets himmel och hav. Samtidigt drömmen om att börja leva på nytt, att inte förlora lusten till livet, att fortsätta sjunga trots att man gråter. Och folket han hamnar hos har starka nordiska drag, de har midsommarstång och äter kräftor. Kallifatides har sinne för komik. Också.
   Frågan är om han någonsin har skrivit naknare och mer utlämnande än han gör här och hans språk har aldrig varit bättre - men så skildrar han också språkets livsviktighet.