Vet inte varför men på sistone har jag läst många böcker av författare som minns. José Saramago hör till dem, hans minnesbok "Små minnen"består ögonblicksbilder från hans barndom och tonår.
Han flyttade
med föräldrarna till Lissabon från sin födelseby redan när han var ett par
år gammal och växte upp i enkla hyresrum i stan, pappan var polis
och familjen kom att flytta tio gånger på lika många år, och hos
morföräldrarna på landet, där det också var fattigt men där han hade
nära till floden Tejo och levde bland djur och olivlundar, majsfält,
kärrmarker och skogar.Han berättar om hur han lärde sig läsa och snabbt övergick till "högre studier i portugisiska" genom att läsa tidningen som fadern troligen fick av någon på sitt pass. Att köpa tidningen hade man inte råd med.
Det handlar om kusiner och skolkamrater, om tidiga möten med det motsatta könet, om fiskande och trädklättring som hörde barnaåren till i en nära förfluten tid.Det är som författaren säger "Små minnen från tiden då jag var liten".
Och när man sätter sig och betraktar minnena så märker man hur tiden gått. Saramago tecknar en bild av ett svunnet Portugal av korkekar, olivträd, våtmarker, godsägare och fattigfolk, diktatur och feodalism; ett Portugal som en gammal man kanske trots allt kände en viss saknad efter.
Nyttigt att tänka på att vår "moderna" tid kommer att vara hopplöst föråldrad när den kommer igen som minnen om något decennium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar