Hos jourhavande historikern

 Sedan Dick Harrison började svara på läsarnas frågor i Svenska Dagbladets historieblogg har han skrivit hundratals artiklar om allt mellan himmel och jord, från forntid till nutid.I boken "Jourhavande historiker" har han samlat ett brett tvärsnitt av frågor och svar.
  

Läsarnas frågor måste väl tas som bevis för att det finns ett genuint intresse för ämnet historia hos den läsande allmänheten. Även om ämnet inte är populärt i skolan. Men, det är ju aldrig för sent att lära sig nya saker

Frågorna är väldigt skiftande och många går inte att besvara entydigt. Här frågas det om det fanns det ölänningar i den romerska armén och om man rökte man cannabis under vikingatiden. Hur mycket är påhittat i Ivanhoe och när började vi åka på badsemester? Varför tillhör Åland Finland vill någon veta? Och så vidare.
    Framför allt visar boken om vilken omfattande kunskap om förgången tid och mänskligt handlande som ryms i våra arkiv och bibliotek, kunskap som vi utan tvekan blir visare av att ta till oss.Och vilken all-round-historiker Harrison är. Om man inte visste det förut.

En sötsur liten bok

För många är Nora Ephron, numer framliden, en ikon. Många kan citera långa stycken ur hennes boh "Heartburn", som beskriver en uppslitande skilsmässa. Många vet att hon var manusmakare till filmer som "Sömnlös i Seattle" eller "Du har mail".
  I pocket finns hennes "Jag gillar inte min hals", en rad vassa och mycket underhållande kåserier om nutidsfenomen. Om varför det inte är idé att köpa en svindyr handväska om den mestadels - som författarens - är som en osorterad soptunna eller varför halsen är en svikare i ålderssammanhang.
  Tankar och ane4kdoter blandas i en generös samling där alla hittar en karamell att suga på. Som Gloria Steinems replik när någon på hennes 40-årsdag sa att hon såg enastående ung ut. Svaret kom snabbt, "det är så här fyrtio ser ut".
  En replik författaren önskar var hennes.
 En riktigt bra bok om man vill ha sympatiskt sällskap en stund.

Om att längta tillbaka

  "Sommarboken" heter en av Tove Janssons mest älskanvärda böcker. Nu har brittiska debutanten Emylia Hall gett ut en roman med samma titel. Det är en roman som handlar om att längta tillbaka till tider som gått och samtidigt inse att man inte kan gå tillbaka i sina gamla spår.
   Beth Lowe arbetar på ett konstgalleri i London. En dag får hon ett tjockt brev med posten - ett brev som vänder upp och ner på hela hennes tillvaro. Där framgår nämligen att hennes mamma, som hon inte haft kontakt med på många år, är död. 
  I brevet finns också en bok med foton som mamman har gjort och döpt till Sommarboken. Beth har under lång tid förträngt sina barndomsupplevelser, men nu återvänder de med full kraft alla. De förtrollande somrarna hos hennes bohemiska mamma i den lilla konstnärsstaden vid sjön i Ungern ställs i kontrasten mot det stillsamma livet hos pappa i England. Och så den allra sista, fruktansvärda sommaren.
  Boken sägs ha delvis självbiografiska inslag, författarens mamma är också ungerska. Det är också en gripande mor-dotterhistoria.

En gräslig familjehistoria

   Namnet Borgia är synonymt med den korruption, nepotism och girighet som i renässansens Italien. I "Borgai. Berättelsen om en ondskefull familj" tar brittiske populärhistorikern Christopher Hibbert läsaren med till en familj som får Gudfaderns anhang att blekna.
   Familjen Borgia, med rötter, stora jordegendomar och kyrklig makt i Spanien, blev ökänd för att lägga beslag på makt, förmögenheter och land var dan kom åt. Titlar såldes, mutor gavs öppet och äktenskap och mord arrangerades. Den dramatiska historien om denna dynasti, som var den mest inflytelserika maktfaktorn i renässansens Italien är djupt fängslande.Den gör det också lättare att förstå Martin Luther och hans vrede mot en kyrka som helt spårat ur och saknade moralisk kompass.
  Den mäktige och rovgirige Rodrigo Borgia, känd som påve Alexander VI, var centralgestalten i denna dynasti. Två av hans sju påvliga barn blev också mäktiga och berömda: Cesare, som var förebild för Niccolò Machiavellis Fursten och hans dotter Lucrezia Borgia som med Cesares hjälp mördade sin make.
  Nog kan man vara glad för att ha den släkten på betryggande avstånd.

Den fjärde om Mattias

 "Populisten" heter den fjärde och avslutande delen i serien om advokaten Mattias Berglund, Susanne Dahlgren på läns­kriminalpolisen och justitieminister Gerd Lundin. Det är tidigare justitieministern Thomas Bodström, som när han byter till författarkostym ger en frän skildring av den populism som sprider sig som ett gift i alla läger i media, i politiken och i rättsväsendet.
    Mattias är nyskild och har flyttat ihop med Susanne, som har gjort karriär och fått jobb som biträdande justitieminister till Gerd Lundin. För första gången börjar han tvivla på sitt yrke, när han försvarar en präst som påstår sig vara oskyldigt anklagad för hustrumisshandel. Dessutom kompliceras saker av att en annan av hans klienter, en hemlös narkoman, råkar ut för en mystisk dödsolycka. När regeringskansliet utsätts för en hackerattack är katastrofen ett faktum.
  Bodström oljar berättarmaskinen och skapar ett nästan sannolikt scenario, men hans personer får inte riktigt liv trots alla intrigtrådar. Hyfsad bladvändare men fort glömd när man läst den

Skräck i småstaden

   Skräck och fantasy är en stor trend och nu har den också börjat synas i finlandssvensk utgivning. Som i Mia Francks debut "Martrådar", en fantasyroman i småstadsmiljö  där hemligheterna från en svunnen tid är många.
    I en rättvis värld skulle Matilda, eller Mati som hon kallas, ha blivit en av världens bästa fotbollsspelare. Björknäs stad har höga förväntningar på sin stjärna.

Men världen är inte alls rättvis. 

   Matis syster tar livet av sig och allt förändras och en avgrund öppnar sig. 

  Ändå handlar inte den här boken om att dö, den handlar om att fortsätta leva och föra ett dubbelt liv. Dröm och mardröm blir på riktigt. Sakta förvandlas Mati till en hämndlysten mara som flätar martovor åt Björknäsborna.

  Den utåt sett idylliska staden som skryter med att ha flest soldagar i landet visar sig också ha många trådar för sin mara att knyta. Stadens skuggsida har haft gott om tid att växa sig stark. 

  En intressant debut, få se vad som blir fortsättningen.

Kvinnan i svart

Nu när nätterna är ljusa ska man passa på att läsa spökhistorier och en av de kusligaste, berättad med små gester, är Susan Hills "The Woman in Black" om vad som händer en advokat som kommer till ett ödsligt beläget nordengelskt hus.
  Jag såg historien på teater för några år sedan, och den var bra. Men boken är bättre.
  Hill har också skrivit en rad deckare som handlar om småstaden Lafferton och har kommissarie Simon Serrailler som problemlösar.
 
Och här talar vi om komplicerad intrig, vältecknade miljöer och den där krypande känslan av obehag när man tycker att handlingren är alltför realistisk.
  De moderna svenska deckardrottningarna har en del att lära sig. Faktum är att Maria Lang, som åter är i ropet, var en fena på personteckning och att hon förstod att variera sina mordmetoder.

Jungstedt kan bättre

  En sensommarvarm septembermorgon försvinner den tvååriga Wilma från en skönhetssalong i Visby där hennes mamma arbetar. Ingen av de förbipasserande på den stillsamma kullerstensgatan intill Visby ringmur har sett vem som förde iväg henne.
  Det är upptakten till Mari Jungstedts nya deckare i gotländsk miljö. "Du går inte ensam" är titeln.
   När så ännu en flicka försvinner från den årliga höstmarknaden i Hemse intensifieras polisjakten. Och samtidigt hittas en kvinna mördad i vassen vid det djupa och ensliga Lojsta träsk.   
  Undersökningen leds av poliskommissarie Karin Jacobsson som får hjälp av den halvtidssjukskrivne Anders Knutas. Mitt i den hektiska utredningen kämpar de för att hitta tid sin kärlek.
  Jag läste ut boken i går kväll och jag är inte imponerad. Intrigen är hafigt hopkommen och får aldrig riktig nerv och personteckningarna är halvhjärtade. På ett tidigt statium förstår läsaren att den udda kvinnan som beskrivs har en ödesdiger roll att spela.
  Så det här är inte vanlig Jungstedt-klass och "cliffhangern" som boken slutar med känns krystad. Bättre kan du, Mari!

Kriser och persikor

Joanne Harris roman "Choklad" blev enmegasuccé och filmatiserade av Lasse Hallström. Nu återvänder Vianne Rocher från den romanen till den lilla sydfranska byn Lansquenet. 
  I romanen "I persikoträdets skugga"

har det gått fyra år sedan Vianne och Roux återförenades i Paris. De lever tillsammans med barnen på hans husbåt som numera också hyser ett chocolaterie. Men en dag får Vianne ett brev från Lans­quenet, med bud om ett dödsfall och en gåva som gör att den lilla familjen återigen bryter upp och flyttar tillbaka till byn där allting började.
   Men ingenting är längre sig likt i den lilla byn, även om allting finns kvar. I kvarteren som kallas för Les Marauds har en koloni med invandrade marockaner slagit sig ned och plötsligt är luften i Lansquenet fylld av orientaliska dofter. Den unga muslimska kvinnan Inès Bencharki ber inte om ursäkt för sitt ursprung och konfronterar byprästen Francis Reynaud i samband med ett moskébygge.  
  Han vänder sig i sin nöd till Vianne, som en gång hans svurna fiende, för att försöka överbrygga klyftorna mellan kristna och muslimer. Är Vianne den som kan rädda freden och samförståndet i Lansquenet?
   Harris skriver underhållande men håller fingret på tidens puls. Idag ser många europeiska länder hur gamla mönster bryts och nya tvingar sig på. Hur man förhåller sig till den nya folkvandringstiden kan vara en av de viktigaste framtidsfrågorna.

Om en my(s)tisk generation

  

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM, för de prostituerade tjejernas skull? Varför väljer en  skicklig dramatiker som Suzanne Osten att göra barnteater istället för karriär? Och varför väljer intelligenta vinnartyper som Jan Guillou och Pierre Schori dumdristigt idealistiska projekt, som att försöka få Olof Palme att be om ursäkt för IB-affären eller att kräva USA på bevis för Saddams massförstörelsevapen?
  För Guillou kostade det ett år i fängelse, för Schori en tjänst som FN-ambassadör i Kosovo.
  Och svaret på frågorna ovan är att de alla hörde till generation 1968. En generation som blev vuxen i samband med vänstervindarna -68. 
    Och trots att de nu är vithåriga så har de inte tappat den ideologiska gnistan från -68. 
Tv-journalisten Micke Leijnegard beskriver i sin intervjubok "68:orn - var blev ni av ljuva drömmar"  en tid som känns avlägsen och därför är utsatt för mytbildning.
    Leijnegard har träffat dem, och många flera ur samma generation, för att försöka förstå tiden och människorna. Det är intressant och bitvis avslöjande läsning. För nog fanns det en hel del luft i deras ideologier...

Tunn bok med tyngd

  Det är någonting speciellt med Elisabeth Rynells berättarton.
  Det vet alla vi som läst romanerna "Hohaj" och "Till Mervas". Inte ett ord är överflödigt, det måste vara som det är.
   Därför tycker jag att det är intressant när hon skriver om sitt skrivande och om svårigheterna med att skriva- och det gör hon i nyutkomna "Skrivandets sinne". Hon påpekar, vilket man naturligtvis vet, att när det gäller skrivandet kan man bara beskriva det som de egna ögonen ser. En rödhake utanför fönsterrutan är en fågel som bara ses av människan innanför. Det är den rödhaken som beskrivs. inte en generell rödhake.Bara genom att skriva subjektivt kan texten beröra läsaren.
  Hon skriver också om staden och landet och vantrivseln i kulturen, om skogen, djuren och vad det är att vara människa. Hon berättar också om betydelsefulla möten, särskilt med den nära vännen och författarkollegan Sara Lidman, och om om en viktig text av Harry Martinson, där hon känner igen sig i hans rasande fråga om människans tillåtelse att få finnas i det moderna samhällsbygget.
   Det här är en tunn bok men innehållet har tyngd. Läs den njutningsfullt!

Om ett poetiskt liv

 Under närmare ett halvt sekel har Gunnar Harding som författare, översättare och kritiker befunnit sig i centrum av det svenska kulturlivet. Avspänt och med en stor portion självironi berättar han här i "Mitt poetiska liv"om uppväxten i läkarvillan i Bromma utanför Stockholm, om de poetiska miljöerna i 60-talets swinging London och hippieerans USA och det svenska 70-talets  poesimanifestationer.
    Harding porträtterar också vänner bland  bildkonstnärer och skildrar turnéer med glada jazzbohemer, teaterexperiment med Peter Stormare liksom arbetet med den nya bibelöversättningen. Hans berättelse innehåller vänliga humor, som i anekdoterna stundtals slår över i ren uppsluppenhet,  och det gör hans memoarer till underhållande läsning. 
  " Varför skrev jag då den här boken? Hur jag än försöker kringgå frågan, så mynnar motiveringen trots allt ut i fåfänga och en gammal mans behov att tala om var han kom ifrån och den epok han levat i. "Så skriver harding i förordet.
  Och låt oss inte glömma att han är en verklig kännare av brittisk litteratur. I "En katedral av glas" berättar han om trion Keats, Shelly och Byron på ett lysande sätt. 
 

Resan mot slut - och början

 
   "Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare."
   Det är Kristian Gidlund, 29 år gammal, som berättar om sin sjukdom i "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början". En magcancer av det aggressiva slaget. I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern.
    Han började skriva en blogg, "I kroppen min". Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig.  Texterna i Kristians blogg berättar om sjukdomen och om alla de tankar som rörs upp  har nu också blivit bok.
  Det är starkt berörande text och mycket välformulerat. Ingen snyftiskänsla men ett rakt möte med det oundvikliga där Kristian Gidlund inte viker undan. Han vet att slutet är oundvikligt, för honom liksom för oss alla.
  Den här boken har fått stor, och välförtjänt uppmärksamhet.


 

Homans fyrtioetta

Johan Kristian Homan, den stillsamme antikhandlaren från Gamla stan är still going strong. I Jan Mårtenssons 41:a Homanbok, "Den grekiska hjälmen", fortsätter antikviteter att ställa till med besvär.
   Homan är på en god väns bröllop i Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon, där han träffar en förmögen svensk musikproducent som  bor i Schweiz. Han är också samlare på exklusiv nivå och inriktar sig på antikviteter från Grekland och Rom. Nu finns en magnifik bronshjälm från 500-talet f.Kr. till salu på en utställning i Miami Beach. Den kunde ha burits av en grekisk krigare vid slaget vid Marathon och är ett unikt föremål av museiklass. Samlaren ber Homan köpa in hjälmen för hans räkning, priset är inte några problem.
  Homan tar uppdraget, reser till Miami och imponeras av den storslagna art déco-arkitekturen i Miami Beach. Han köper hjälmen, men det förändrar hela hans tillvaro och visar sig få dramatiska konsekvenser, inte bara för honom själv. Handlingen går från antikens Grekland via England och Florida till en idyllisk herrgård där Homan fångar gammelgäddan.. 
  Precis som vanligt blandar Mårtensson en drink av kända ingredienser. Läsaren vt precis vad som väntar men läser ändå med förtjusning. För med Homan är det så att antingen gillar man honom oreserverat eller så avskyr man honom.

En av favoriterna

Ett bytt nummer av Språktidningen - tidningen som är i en ordklass för sig - har kommit och den är som vanligt späckad med läsning.
  En intressant artikel över varför svordomar sitter så bra i hjärnan, även efter en stroke, en annan handlar om varför det är berikande att vara tvåspråkig i vardagen. Och så har man intervjuat klassiska översättaren Jan Stolpe och gjort en djupdykning i varför språkfel retar upp folk alldeles abnormt.
 Som matte blev jag intresserad av en liten artikel om att vi är dåliga på att uppfatta nyanser i hundars språk. Ett skall är inte alltid samma sak, för att inte tala om morrningar.
   Just det här numret är speciellt. Man har tillfälligt slagit ihop Språktidningen med systertidningen Modern Psykologi och gjort ett temanummer om tanke och språk.

Om att älska litteratur

  Den unga journalisten Jade får ett telefonsamtal. Hennes åttioåriga farmor, Mamoune, måste flytta till ett äldreboende och lämna sitt hus, sin trädgård, sin självständiga tillvaro.Jade, som till stor del vuxit upp hos sin farmor, tvekar inte ett ögonblick: hon måste rädda Mamoune från äldreboendet,  och ta henne till sin lägenhet i Montmartre.  Jade slänger sig i bilen, kör och hämtar sin något förvånade farmor, och är sig plötsligt sambo med en femtio år äldre kvinna.
    Det är upptakten till Frédérique Deghelts roman "Dagarna med farmor", som handlar om kärleken till ord och berättande.
   Av farmodern får Jade inte bara höra berättelser om ett liv och en tid som skiljer sig från hennes egen. De båda kvinnorna upptäcker en delad passion för litteraturen. Mamoune har i hemlighet läst och läst, år ut och år in, levt sitt liv genom såväl de stora klassikerna som de mer obskyra men omvälvande verken.
   När farmodern inser att sondottern har författarambitioner måste hon hjälpa henne genom att vara hennes lektris. Litteraturen ger de båda kvinnorna kraft att leva.
  Och nog kan man ju hoppas på att sådana historier fanns i verkligheten, att far- och mormödrar räddades från institutioner. Men det är nog mest i romaner det händer.

I okända trädgårdar

Små frön sås säkert under årens gång,
men vad dessa sedan utvecklas till
kan ingen förutspå.

Så börjar en av Carita Nyströms trädgårdshistorier i nyutkomna "Det börjar alltid med ett frö" som har underrubriken Trädgårdshistorier.
  Carita Nyström är född i Vasa och fter år i Helsingfors är hon nu bosatt i Korsnäs sedan 1981. Sedan debuten 1975 har hon gett ut tiotal böcker med poesi, prosa och essäer.
   Boken med trädgårdshistorier är baserad på hennes långa intresse för trädgårdshistoria och -litteratur. Hon är själv amatörodlare.
  Här ger hon glimtar ur trädgårdens och olika växters historia. Hontar läsaren med till några trädgårdar som hon besökt, en i Dalarna, en i Danmark och ett par i Österbotten. Själv blev jag förtjust i beskrivningen av Per Kalms gård på Runsala i Åbo, växtkunnig Linnélärjunge som tog hem en massa exotiska plantor från resorna i Nordamerika. Intressant också att läsa om Gabriel Aspengrens trädgård i Jakobstad, trädgårdar som är förvånande lite omskrivna.
   Boken är inte tänkt att vara en handbok, men vill ge inspiration åt dem som antingen har en trädgård eller drömmer om en. Boken är rikt illustrerad mest med fotografier tagna av författarens son, Dag Ågren.

En skarp novellist

  Det krävs mycket av en god novellist. Fransyskan Anna Gavalda vet det och hon slipar sina berättarverktyg. "Jag skulle vilja att någon väntatade på mig någonstans" är den omständliga titeln på boken som kom ut för tio år sedan. Men den finns fortfarande i pocket och säljer bra. När boken var ny  sålde i över en miljon ex och den har översatts till 24 språk.
   Här möter man till exempel den Paris-chica kvinnan som stolt avspisar en flirt för en snegling på mobildisplayen under en romantisk middag på kvarterskrogen. Liksom killen av fin familj, som övertalad av sin vän bondsonen lånar pappas lyxbil; råkar köra på ett vildsvin, lastar svinliket i bilen och överraskas av att det fortfarande lever!
  Novellerna  kretsar kring allt från syskonrivalitet och äktenskaplig kyla till  tillfällig sex, förälskelser och unga människors möte med etablissemanget.Berättelserna må vara korta men de innehåller händelser man börjar fundera över. Läs dem!

En historia som har allt

  Öppnandet av faro Tutankhamens grav 1922 blev ett av de mest spännande ögonblicken i den moderna arkeologins historia. Berättelsen innehåller allt: guld, skatter, en plötslig död, en mumifierad kung och en suggestiv förbannelse - alla de ingredienser som gör att forntidens Egypten ständigt fascinerar.
  I sin nya bok "Tutankhamens förbannelse" utgår brittiska egyptologen  Joyce Tyldesley från graven och dess historia när hon berättar om de avgörande händelserna i Tutankhamens liv samtidigt som hon undersöker hur vi förhåller oss till det förflutna. 
  Tutankhamen, död 1327 f.Kr., vilade i en guldkista omgiven av en fantastisk samling imponerande gravgåvor: där fanns allt från religiösa symboler och statyer i nästan naturlig storlek till enkla höftskynken. Det enda som saknades var ett bibliotek. Att graven var så märkligt tom på skriftlig information gjorde att många egyptologer ansåg att innehållet inte hade något särskilt värdet.
   Men ingenting kunde vara mera fel. I dag vet man att varje enskilt föremål från graven har en egen historia att berätta, historier som experterna med hjälp av moderna vetenskapliga metoder lyckats rekonstruera.
  I boken  tittar Tyldesley med nya ögon på Tutankhamens grav för att rekonstruera hans familjehistoria, hans regering och tilltänkta liv efter döden.
   Samtidigt beskriver hon västvärldens långlivade fascination för mumier och deras "förbannelser" som man seglivat berättar om.

Granta på svenska nu

  Den engelskspåkiga versionen av Granta, en tidskrift för nyskriven kitteratur, är en klassiker som böejade ges ut på 1880-talet. För något år sedan bestämde Granta att det skulle ges ut "syskon-grantor" på olika språk och nu har turen kommit till svenska. Nummer ett av Granta har kommit ut och redaktör för den svenska utgåvan är Johanna Haegerström. 
  Redaktioner finns i Storbritannien, Spanien, Brasilien, Italien, Kina, Portugal, Bulgarien, Turkiet, Finland och Norge
  I svenska Grantas första nummer medverkar både bland andra A.S. Byatt, Junot Díaz, Peter Fröberg Idling, Karin Johannisson, Haruki Murakami, Julie Otsuka, Lena Sundström, Amanda Svensson och Jerker Virdborg.
    Texterna rör sig runt begreppet gränser - de som definierar och slår fast, som skiljer åt, håller tillbaka eller utmanar.
  Svenska Granta är mer en bok än en tidskrift med sina drygt 250 sidor. Har hittills läst Johannisson och Sundström med behållning.

Rom i april år 89

Håller sakta och njutningsfullt på att läsa Lindsey Davis nya roman "The Ides of April" från antikens Rom, första århundradet e Kr, kejsar Dominitanus tid.
   Huvudperson här är Flavia Albia, privatsnoken Falcos adopterade dotter. Hon har gått i fars fotspår och är privatsnok i det oroliga Rom med betoning på familjefrågor. Det är vår i Rom, vi närmar oss mitten (ides) av april och staden förbereder sig på att fira gudinnan Ceres fest - ceralierna.
  På Aventinen, där Flavia Alba bor i ett nedgånget hus, börjar man nysta i plötsliga dödsfall och när cerealierna närmar sig och staden befolkning växer blir de fler. Samtidigt är hon, ung änka som hon är,
förtjust i en snygg skrivare vilket komplicerar livet.
   Jag är imponerad över hur väl författaren känner livet i det antika Rom och hur väl hon lyckas berätta om det. Man både hör och ser miljöer som annars mest bara är ruiner och trista lämningar. I Lindsey Davis romaner är staden larmande och "modern" på så vis att människor styrs av grundläggande känslor.
  Boken finns bara på engelska men den är ändå tämligen lättläst.
  

Introvert - helt rätt

I vår tid verkar "utåtriktad och flexibel" vara de mest eftersökta egenskaperna på arbetsmarknaden, läs bara platsannonerna får ni se, social kompetens värderas högre än yrkeskompetens och den som skriker högst får oftast som den vill.
    Det är en tid där inåtriktade, eftertänksamma och stillsamma människor kan misstänkas vara sjuka. En tid där introversion ofta förväxlas med blyghet, arrogans och asocialt beteende.Men det är helt fel. Det förstår man när man läser Linus Jonkmans bok "Introvert - den tysta revolutionen" som just kommit ut. Han berättar om sina egna och andras upplevelser som introverta och förklarar skillnaderna på och likheten mellan extroverta och introverta människor.
   Om vi är introverta eller extroverta är en biologiskt hårdkodad del av vår personlighet. Detta har varit känt och har undersökts av vetenskapen i mer än hundra år. Och mycket av det gnissel vi uppleverv, både i yrkeslivet och privat, har sin botten i motsättningar mellan dessa båda läggningar.
  Förståelsen för vad det innebär att vara introvert har ökat avsevärt på sistone. Men ännu har man inte sett någon platsannons som efterfrågar introverta människor....
   Men i  en värld där bruset blir starkare för varje dag kan det rentav vara en fördel att vara introvert, och de som fått den gåvan kan skatta sig lyckliga.
  Extra plus för omslaget där en tax bara vill fly från bruset.

Öland i lyrik

  Ibland är det gott att gå tillbaka till gamla vänner bland poeterna. Som ölänningen Lennart Sjögren, gravt underskattad bland samtidspoeterna.
  I hans dikter lyser det öländska landskapet ofta igenom. Som i den här dikten, som har titeln

 Spegeln.

I vattenspegeln ser man en värld
som inte är
ovanför ser man en värld som
i högsta grad kan ifrågasättas.

Träden som i detta landskap har stora kronor
låter sig fördubblas
barnen leker intill ett bråddjup.

De stora krigen känns idag långt borta
men andra närmar sig
dock fortsätter spegeln att dela världen.

dikten finns i samlingen Sent, tidigt

Bokhumor à la Lange

 Det började i tidskriften Svensk Bokhandel. Tecknaren Henrik Lange publicerade en-rutors-strippar med koppling till böcker. Och de blev med tiden många. Så många att de blivit en bok, "Den sämsta får du gratis".
  Som ni vet gillar jag Lange, Jag har skrivit om hans Romaner för dig som har bråttom och Strindberg för dig som har bråttom. Det här är bokbranschen för den som har bråttom. Kanske man hinner läsa en ruta eller två.
   Henrik Lange konstaterar bland annat att det i själva verket inte har hänt så mycket sedan Gutenberg tryckte sin första bok: författare ska skriva böcker som ska säljas på en marknad.Som i strippen där Bert Karlsson vill ge sig in i bokbranschen.En bokhandlare säger: Bert, de här böckerna går inte att läsa! Och får svaret: Du ska inte läsa dom, du ska sälja dom.
  Lange kommenterar också den svenska bokvärlden bestående av millennium-affärer, bokmässeskvaller, sura bokhandlare, omöjliga kampanjtricks och avundsjuka författare.
Och utanför Svenska Akademien, där man diskuterar vem som ska bli invald, är viktiga frågor om författaren bloggar och är med på facebook...

På vandring med Salmén

  "Den underjordiska moskén" heter Leif Salméns nya essäbok, som kom härom dagen. Har bara läst ett par kapitel än, men de är lovande. Essän är en spännande form som engagerar läsarna.
   Med utgångspunkt i den europeiska krisen som avstamp granskar Salmén de tendenser som ingår i den västerländska idétraditionen och som nu försätter samhället i gungning. Han skriver om den blinda marknadsfundamentalismen, analyserar terrorismen som fenomen och söker källorna till den sekulära utopism som präglar det ideologiska landskapet.
   Han tar också upp idéernas vandring inom och mellan kulturerna, alltid intressant för en idéhistoriker som jag. Han följer deras vindlande rötter i heliga skrifter, i 1600-talets England och i uppkomsten av en allmän opinion, i utopiska experimentsamhällen och på Wall Street. I den avslutande texten som gett samlingen sin titel landar han , i Istanbul och får mer bränsle till tankarna om hur vårt västerländska arv uppstått och hur vi handskas med det idag.

Att skriva sig ett land

 Diana Nayeri heter en exiliransk författare bosatt i USA. Hon har skrivit en roman om längtans makt men vänt på perspektivet.
 I "En tesked jord och hav" skriver hon om en liten by i norra Iran. Där bor 11-åriga Saba Hafezi och hennes tvillingsyster Matab. Det är början av  i början av 80-talet och flickornas största intresse är Amerika. De gör listor med engelska ord, samlar på illegala Life-tidningar, insmugglade band med tv-serier och pop-musik. 
   Så när Sabas mamma och syster försvinner och lämnar henne och pappan ensamma i Iran är Saba övertygad om att de har flyttat till USA utan henne. Förtvivlad längtar hon efter dem och efter det västerländska liv hon tror har förvägrats henne. Men hennes föräldrar har lärt henne att hela livet står skrivet i blodet och att tvillingar lever samma liv, även om de är åtskilda av jord och hav. 
  Man får följa Sabas uppväxt och hur hon föreställer hur hennes syster upplever den västerländska versionen av hennes liv. Men där Sabas värld innehåller begränsningarna och brutaliteten under det islamistiska styret har hennes syster en frihet och kontroll som hon själv bara kan drömma om.
  I efterordet skriver författaren att hon bara genom att föreställa sig kan få en glimt av livet i Iran. Ett land hon längtar efter, som man gör med barndomslandet, men som är stängt för henne.

Sund och fåglarna

"En morgontrött fågelskådares bekännelser" heter Lars Sunds bok om fåglar och natur.
 Sund är österbottning men bor sedan länge i Uppsala. När han inte skådar fåglar skriver han episka romaner, som Siklaxtrilogin som handlar om emigration, förbudstid och historia.
  Men här skriver han om de fåglar han ser från maj till december. Den första iakttagelsen handlar om svartvit flugsnappare:
  "Vi befinner oss i skarven mellan april och maj: lövsprickningen har just börjat. Vårdagen är bara några timmar gammal, ännu fuktigt nyfödd. Nu är ljuset som allra klarast, inga utslagna löv, ingen vegetation skuggar och skymmer vårljuset, det når överallt" skriver Sund. Och flugsnapparen, som teg en dag eller två efter ankomsten "har nu klarat strupen och iklätt sig rollen som fastighetsmäklare".
  Ja så många tankar kan vårens fåglar ge upphov till.

Om mor och dotter

"Var blev du av Bernadette" heter Maria Semples roman som just kommit på svenska. Författaren bor i Seattle och är känd manusförfattare till olika serier och det märks märks tydligt i den dråpliga, och rappa stil som genomsyrar romanen.
  Huvudpersonen, Bernadette Fox, är ökänd. Hon är en arkitekt som helt har slutat skapa. Hon är ett hot och en plåga för andra mammor i Seattle. Hon är hustru till datageniet Elgie Branch. Men för sin 15-åriga dotter Bee är hon inte bara mamma utan också bästa vän.
  När Bernadette plötsligt försvinner sammanställer Bee brev, e-postmeddelanden, officiella dokument, rektorsrapporter, hemlig korrespondens, läkarjournaler och FBI-handlingar för att hitta sin mor. Alla tecken tyder på att Bernadettes försvinnande har med Arktis att göra.
   Det blir till  rolig och gripande roman om missriktad genialitet och om relationen mellan en mor och en dotter i en absurd värld

Nytt från Hannu Sarenström

 Så kom den då, den trädgårdsbok jag väntat mest på i vår. En ny bok från Hannu Sarenström, excentriker och livsnjutare med ett språk som prunkar i alla nyanser. "I lundens skugga" heter den och det är en stor och vacker bok illustrerad med författarens egna bilder.
  En bok jag bläddrar sakta i. Njuter av fint papper och den underbara lukten av färsk bok.
  Det som gör lunden så makalös är att den börjar blomma långt före perennrabatterna ute i solen, de flesta lundväxterna slår ut när trädkronorna fortfarande är nakna och ljuset hittar ända ner till marken.
  Jag blir lite stolt varje gång jag ser hur våra balkansipporna lyser.
   "Äntligen gör jag en bok om mitt favoritämne i trädgården, den ljuva skuggan. I alla trädgårdsmänniskor finns det ett hjärta som bultar lite extra för lundens växter, rara sippor, ljuva nunneörter och oemotståndliga julrosor" skriver Hannu. Och har rätt, som så ofta..
   Boken har också en lång växtlistan är lång och de flesta av dem går att odla i hela landet. Vackra bilder, skötselråd och samplanteringsförslag finns.
   Själv tänker jag i första hand ha den som en läsebok.

Om de stora frågorna

  Den här boken kommer att ruska om din invanda uppfattning om den verklighet och vardag du tar för självklar. Det lovar författaren Jonathan Lindström om boken "Medvetandets gåta".
  Han är arkeolog och vetenskaplig författare men har också skrivit om mord under stenåldern. 
  Oavsett om man är religiös fundamentalist, hårdnackad naturalist eller en lagom vilsen och nyfiken människa mitt i livet precis som de flesta av oss kan boken ge tankegods för vidare funderingar. För det här är inte en bok som ger alla svar, det är en som får läsaren att själv börja. 
   Här avhandlas frågan om hur hjärnan fungerar, vad själen och medvetandet egentligen är och vad som kan tänkas hända efter döden - och om det är de allra största och mest intressanta mysterierna i universum.Vad betyder det om universum är oändligt? Försvinner jag för alltid när jag dör?  
   Boken diskuterar maskhjärnor och schimpansritualer, berättar om istidsjägarnas begravningar och medeltidsbiskoparnas idéer om själen. Han kastar sig över den moderna hjärnforskningen och kosmologins yttersta frågor, förklarar och visar att det som räknas som vetenskapens svåraste ämnesområden faktiskt är begripliga för vem som helst.
    En trevlig bok eftersom den får läsaren att känna sig intelligentare när boken är slut.
   Och hur många böcker kan man, ärligt, säga det om?

Alexander blommar ut

  Jo då, precis så här ser skotske författaren Alexander McCall Smith ut på Tara Murphys foto på hans senaste Edinburgh-bok, "The Uncomon Appeal of Clouds" som ingår i Isabel Dalhousie-seriern. Kanske författaren vill markera tillhörighet genom att ta på sig kilten med alla

tillbehör.
   Isabel är moralfilosof och ger ut en filosofisk tidskrift och bor i ett vackert hus i Merchiston i Edinburgh.
  Mycket handlar om vad människor är och hur de framstår inför sig själva och andra. Isabel blir indragen i en konststöld, där tjuvarna förhandlar med den bestulne som om det var en vanlig affär. Är det rätt att betala lösen och hur kan en advok förhandla för tjuvar undrar Isabel.
  Jag har läst den här boken långsamt, för att njuta av stadsbeskrivningar och av de välskrivna dialogerna. Och jo, jag kommer att följa Isabel så länge författaren skriver om henne. Det är hög feel-good-faktor på böckerna. Och bara förlaget får ändan ur vagnen så kommer den nog på svenska, man har redan översatt några av Isabel-romanerna.