Om turkisk civilisation

 Turkiet är ett fascinerande land med en historia kantad av tvära kast. Från mäktig stat som alla Europas härskare ville stå väl med till ett land som på 1800-talet kalldes Europas sjuke man.
  Jason Goodwin, engelsk historiker, journalist och reseskildrare, berättar mustigt och detaljrikt om en svunnen civilisation, det osmanska riket, som varade i sexhundra år och sträckte sig över tre kontinenter. På enelska heter boken "Lords of the Horizons" och på svenska kom den ut för ett anal år sedan under titeln "Horisontens härskare".
    Osmanernas arméer tycktes oövervinneliga och elittrupperna, janitscharerna, bestod av bortrövade kristna pojkar. 1683 hade de nått ända fram till Wiens murar. Osmanska riket utgjorde en brokig mosaik av folkgrupper som alla gick klädda i sin bestämda färg. Där rådde religiös tolerans, och riket blev tillflyktsort för Europas förföljda judar. Sultanens makt försvagades så småningom genom haremsintriger och palatskupper, men det osmanska riket fanns kvar ända till 1922.
    Vill också påminna om att Jason Goodwin skrivit ett antal bra deckare om Istanbul på 1800-talet med eunucken yasim som smart och matlagningsintresserad problemlösare. De är verkligt läsvärda och några finns på svenska.

Om konsten och livet

   Donna Tartt, författare till klassiska bästsäljare som  Den hemliga historien och Den lille vännen återkommer med sin tredje och mycket efterlängtad roman. Tartt är en långsam författare som tar god tid på sig med sina berättlser. Men så blir de också riktiga läsupplevelser.
   I "Steglitsan" som romanen heter på svenska (The Goldfinch på engelska) står den unge Theo Decker  i New York i centrum. Han överlever mirakulöst en olycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj men inom sig kämpar han med att finna en mening med livet.
    Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten, mystiskt fascinerande 1600-talsmålning. En målning som till slut drar in Theo i konstens mörka och kriminella sidor.
  Romanen blir odyssé på nästan 800 sidor genom dagens Amerika och ett drama med stor skärpa och intensitet. Det är en berättelse  om förlust och besatthet, överlevnad och identitet och konstens intensiva dragningskraft. En berättelse som stannar kvar hos läsaren länge.

Litteratur i finkläder

Med viss tvekan börjar jag läsa Per Wästbergs nyutkomna bok "Lovtal". En bok där han samlat texter som hållits vid litterära prisutdelningar men också några texter där han prisar landskap, böcker och författarskap.
Min tveksamhet handlar om att högtidstal nästan alltid genom sin form klär läsupplevelserna i söndagskläder.
   Men med skarpsinnig iakttagelseförmåga och sedvanlig brio söker Wästberg i sina porträtt närma sig och definiera författarnas egenarter och förtjänster. man bjuds inkännande närläsningar av såväl nutida svenskar - P O Enquist, Kristina Lugn - som intressanta historiska gestalter.
   Därtill läslustväckande introduktioner till internationella namn, som Nobelpristagarna Mario Vargas Llosa och Mo Yan.Wästbergs text ger mig lust att leta fram Naipaul igen, så då fungerar ju texterna. Trots sammanhanget.
   Han avslutar sedan boken med lovord till två genrer, romanens och dagbokens, samt ett par sällsynt vackra naturimpressioner, över Sveriges kustland och vår änglamark.

Ger bra fördjupning

Om man bara lyssnar på tevenyheternas rapporter från Kiev i Ukraina förstår man inte sammanhangen. Men har man läst Anna-Lena Lauréns (bilden)

fjolårsbok "Frihetens pris är okänt" begriper man mycket mer. I boken beskrver Laurén de så kallade "färgrevolutionerna" som svepte genom de gamla Sovjetrepublikerna efter unionens fall 1991. Rosenrevolutionen i Georgien 2003. Den orange revolutionen i Ukraina 2004 och Tulpanrevolutionen i Kirgizistan 2005.
 Hon beskriver hur det står till med demokratin i republikerna idag. Hon benar ut de ofta komplicerade historiska förhållandena, idealismens roll och hur slumpmässigt gränser drogs upp i Sovjet.Hon skildrar en svindlande snabb politisk utveckling som till exempel för Kirgizistans del kan sammanfattas så här: Två revolutioner, nio grundlagsändringar, 24 regeringar, 15 utrikesministrar, 15 talmän. Och allt detta på tjugo år.
    Anna-Lena Laurén är alltid själv på plats, hon får kontakt med människor från gruvarbetare till premiärministrar. Hon frågar dem rakt på sak, men med lyhördhet och respekt.
   Ukraina är sedan långt tillbaka ett splittrat land. De östra delarna med tung gruvindustri har nära band till Sovjet medan de västra delarna äe europeiserade och har en lång historia tillsammans med polacker och österrikare. Språkfrågan bidrar till splittringen, idag är ukrainskan officiellt språk efter århundranden som förtryckt "bondspråk". Det finns många skelett som rasslar i de ukrainska garderoberna, därav de heta känslorna bland de 47 miljoner som bor i landet.

Fotografen och självbilden

Huvudperson i Inger Edelfeldts nya roman, "Konsten att dö", är 50+-fotografen Jacky. Hon  har nått en punkt där hon ifrågasätter det mesta: fotokonst, dödsrädsla, människors sätt att se och älska. Och, inte minst, sin egen självbild.
   Jacky lever ensam och vill se sig själv som stolt, självständig och nyfiken, fri i sin relation med den gifte konstnären Elias. Men något i förhållandet måste  förändras, något måste bli sannare. Sådant sker inte alltid på ett smärtfritt sätt. Föga anar Jacky vad mötet med den känslostyrda Monia, en ung kvinna som blir hennes modell, ska leda till.
   "Konsten att dö" är en relationsroman och kärlekshistoria. Men än mer är den just en berättelse om identitet, om bilder: självbilder, konkreta bilder, bilder som tycks stå mellan betraktaren och upplevelsen av direkt verklighet.Och vilken yrkesgrupp skulle kunna veta mer om bilders bedräglighet och yta än just en fotograf.
  Det fanns en tid när jag läste det mesta av Edelfeldt, nu är jag mer sparsam med det. Men den här nya romanen träffar rätt i tidens nerv.

I minnenas labyrint

 Efter att ha läst Elizabeth Georges senaste, En ond liten handling, trodde jag att jag fått nog. Men ibland kan man känna ett sug efter mer och mer av en viss berättare. Så jag kom ihåg att jag har en George som jag inte läst, "Minnets labyrint" - så nu sitter jag fast i den medan de grå vinterdagarna försvinner.
    Intrigen är psykologiskt trovärdig och kretsar kring Gideon Davies, en gång ett musikaliskt underbarn, numera 28-årig violinvirtuos som fått ett sammanbrott under en konsert. Han kan inte längre spela. Under sitt sökande efter hjälp gör han allt mer fasansfulla upptäckter.
   Familjen han vuxit upp i har offrat allt för hans musikaliska karriär, men man har också undanhållit honom sanningen – sanningen om hans föräldrar och syskon och den verkliga orsaken till varför modern övergav hemmet. Gideon söker sig allt längre tillbaka i tiden för att upptäcka vad som hänt och vem han är. Han litar blint på att modern skall berätta allt för honom när han hittar henne. Men innan de hinner träffas omkommer hon i en smitningsolycka -  som snart visar sig vara över överlagt mord.
Thomas Lynley och  Barbara Havers ska lösa fallet och de tvingas de följa trådar som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

En bok i Kerstins anda

 Ett tiotal kvinnor, däribland  Hanne Kjöller, Annika Lantz, Jenny Strömstedt och Helena von Zweigbergk, direktrapporterar från sina bokklubbsmiddagar i "Kerstin Thorvall BookClub - eller det mest förbjudna 2.0".

    Man pratar om vad en medelålders kvinna får göra och när hon upphör man att vara ung och lovande. Hur står man ut med att bli osynlig? Hur känns det att definieras som klimakteriekärring. Finns det ett värdigt sätt att åldras på? är andra frågor på tapeten.
   Bokklubben började när Kerstin Thorvall för några år sedan dog, då bildade kvinnorna en bokklubb i hennes namn. Kanske inte för att de beundrade henne så mycket, utan för att hylla hennes mod. De bjöd in  väninnor och bestämde sig för att läsa texter 'i Kerstins anda'.
  Den första boken blev Det mest förbjudna, som ledde till ett högljutt samtal om vad det innebär att vara medelålders kvinna och vilka förväntningar som ställs på kvinnor. "Vi var rejält osams. Och blev rejält uppspelta av hur rakt, ärligt och rått vi vågade diskutera med varandra. Vi upptäckte också att mycket är sig likt sen Kerstins dagar, när det handlar om hur omvärlden och samhället ser på oss kvinnor som passerat våra mest fertila åldrar. Vi tyckte det var dags att börja prata om sånt som andra tycker är för skämmigt" enligt förordet.
   Boken är bitvis rolig och dråplig och texterna kan man känna igen sig i.

100 år sen stora striden

Den 6 februari i år är det 100 år sedan Gustav V höll det berömda Borggårdstalet - skrivet av natinalhjälten Sven Hedin. Det blev kulmen på den dramatiska kamp som gått till historien som Den stora försvarsstriden och den får dagens stormar runt försvaret och dess budget att likna en mild västanfläkt.
   Axel Odelberg, som tidigare utforskat Hedin i ett par föredömligt utförliga böcker, tar i "Med kungen som verktyg" itu med Hedins roll som grå eminens. För alltifrån stridens början, då Hedin skrev sin försvarspropagandistiska pamflett Ett varningsord och fram till Borggårdstalet  var Hedin en av stridens dirigenter. Den makt han utövade var helt informell. Han uppbar inget ämbete utan baserade sitt inflytande uteslutande på sin berömmelse, sin begåvning, sitt författarskap och sin ställning som nationens store hjälte.
  Konflikten hade inletts drygt två år tidigare, i december 1911, då Sveriges nyvalde liberale statsminister Karl Staaff beslöt inställa bygget av F-båten, en ny typ av pansarfartyg som hade drivits igenom av Staaffs konservative föregångar Arvid Lindman.Borggårdstalet fick Karl Staaff att avgå, och han avled året efter. Striden om försvaret fortsatte dock ytterligare en tid men avblåstes ett halvår senare då första världskriget bröt ut och den försvarsvänliga linjen fick nationellt stöd.
Försvarsstriden kan i intensitet och som politiska kamp möjligen skulle kunna mäta sig med striden om löntagarfonderna.
   Odelberg skriver ledigt och placerar in aktörerna på den politiska kartan så sammanhangen blir tydliga. en mycket bra skildrig av ett gammat tema - vad är försvaret värt och hur värderar man det.

En tätvävd familjeroman

I  Helena von Zweigbergks roman "Än klappar hjärtan"  låter hon tre systrar berätta utifrån sina helt skilda perspektiv under en sommar i deras liv när plötsligt allting står på spel och alla står inför stora förändringar. Det handlar förstås om syskonrelationer, kärleksrelationer, föräldra- och barnrelationer.Om allt det som står i vägen för förståelse och försoning.
  Romanen börjar när Viktor ska ta studenten och hela familjen samlas för att fira i ett vårvarmt Stockholm. Där står mamma Astrid och styvpappa Henrik tillsammans med halvsyskonen Josefin och Sara. Mormor kommer tillsammans med mostrarna Sandra och Lena. Lena har just fått besked om att hon har en livshotande cancer­sjukdom. Sandra och hennes mans dansstudio håller på att gå i konkurs.
   Men den stora överraskningen är att även Viktors biologiska pappa Michael anländer från New York med sin nya familj för att återknyta till sonen som han övergav för många år sedan.Hans  ankomst blir  en smärtsam påminnelse om vad som hände den där sommaren på Fårö för snart tjugo år sedan. Då var de också alla samlade, systrarna, deras mamma Ingrid, och Astrid med sin nya lilla familj. Det var den lyckligaste tiden i Astrids liv. Ända tills Michael lämnade henne ensam med deras nyfödda son.
    Och här står de nu alla samlade på en skolgård efter så många år och spelet kan börja. Det är en underhållande nutidsroman, en som man kan låta dra iväg utan att analysera så mycket. Perfekt sällskap när man behöver lite verklighetsflykt.

Långsamt i trädgården

  Den brittiska trädgårdsmästaren Alys Fowler gav för ett par år sedan ut boken "Slow Gardening" - jo, den heter så på svenska! På engelska heter den "The Thrifty Gardener".
  Det är en bok som berättar allt man behöver veta för att få en prunkande trädgård till en liten kostnad och med minsta möjliga klimatpåverkan.
   Slow gardening är som slow food och innebär att man tar sig tid att njuta. Av egenodlade blommor och grönsaker, men lika mycket av att se hur det växer och blomstrar. Det är helt enkelt raka motsatsen till "extreme make over" och snabba genvägar.
    Budskapet är enkelt: Trädgård är något du skapar, inte köper. Jobbar du med och inte mot naturen, och undviker att försöka göra allt på en och samma gång, kommer naturen att hjälpa dig på traven.
  Boken presenterar praktiska förslag på hur man bit för bit blir en gör-det-självare med grönare fingrar. Det handlar om jordförbättring, frön och förökning, återvinning
, hur man skördar och komposterar, planerar och väljer växter. Man får veta vilka växter som trivs var och hur man hanterar skadedjur utan att skada miljön. Dessutom presenteras ett antal kreativa byggprojekt som till exempel en kallbänk av gamla lastpallar, kompostbehållare och balkonglådor.
    Visst börjar man längta till våren genom att bläddra i en av många vackra odlarböcker.

Dansk duos andra bok

Den danska deckarduon Lene Kaaberbøl och Agnete Friis har kommit med sin andra bok i serien om Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg. Den inleddes med "Pojken i resväskan" i fjol.
    Nina Borg blir här uppringd av en vän som ber henne att åka ut till en förfallen bilverkstad. På platsen bor ett antal romska familjer, vilkas barn tycks ha blivit hastigt och oväntat sjuka. Först misstänker Nina att sjukdomsfallen har med miljön att göra. Men när hon själv insjuknar, förstår hon att det måste röra sig om någonting annat. Frågan är bara vad.
    Hon måste hitta svaret på gåtan men tiden är knapp, både för de sjuka barnen och för henne själv. 
   I ruinerna av ett nedlagt militärsjukhus i Ungern letar två unga män efter något att sälja på svarta marknaden. De finner något som visar sig vara betydligt mer värdefullt än de hade kunnat hoppas på. Något som kan förändra hela deras tillvaro.Samtidigt kan det farliga fyndet få fasansfulla konsekvenser för oändligt många människor. När en av de unga männen försvinner dras hans äldre bror in i sökandet och spåren leder till Köpenhamn.
   Boken är en bladvändare som man inte kan sluta näsa. Och intrigen är faktisk hur sannolik som helst. I dagens Europa kan mycket hända.

Samlad poesiskatt

Wislawa Szymborska från Krakow fick Nobelpriset 1996 och det är oväsentligt. Hon är en så bra diktare att hon når ut ändå. Hennes diktsamlingar på svenska har tryckts i ständigt nya upplagor som sålt slut.I samlingsvolymen, "Dikter 1945 - 2002" i pocket finns större delen av hennes produktion sedan debuten 1945 med. 
   Urvalet är gjort av Anders Bodegård i samråd med Wislawa Szymborska. Boken innehåller alla dikterna i volymerna Utopia och Nära ögat (slutsålda) och Stunden, som kom ut i Polen hösten 2002. 2012 avled poeten.
  På sidan 266 hitttade jag dikten Det slutande seklet, lika aktuell nu när vi växlat in på ännu ett nytt år. Så här låter en del av dikten:

Redan har för mycket hänt
som inte skulle hända
och det som skulle ske
det skedde inte.

Våren och lyckan skulle
bli våra bland annat.

Rädslan skulle lämna berg och dalar.
Snabbare än lögnen
skulle sanningen nå målet....
 

Åke blev Ann-Christine

    Alla familjer har sina hemligheter, sägs det. Men en del hemligheter är mer oväntade än andra.
Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen.
   År 2010 kom den 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Ester Roxberg som i nyutkomna "Min pappa Ann-Christine" berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine. Om hur det är att förlora en förälder, som ändå finns kvar, men i en annan skepnad.
    Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina minnen. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. 
   Minnen som nu måste omprövas och ses i ett annat ljus på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli. 
Boken är en nyttig påminnelse om att människors könsidentitet inte bara handlar om en person utan om hela den grupp hen ingår i.(Jo, här passar ordet hen.)

En ond liten handling

 Elizabeth George är en av världens mest lästa deckarförfattare. I frdags fick jag "En ond liten handling", som är hennes artonde roman om Thomas Lynley och Barbara Havers.
   Den föregående boken, "En lögn att lita på", slutade med att dottern till en av Barbara Havers bästa vänner och samtidigt granne förs bort av mamman. När den här boken börjar leder spåren till Italien där flickan tycks ha blivit kidnappad igen. I ett försök att hitta flickan gör Havers ett övertramp och straffas av sin ogillande chef med administrativ tjänst. I stället reser Sir Thomas Lynley till den italienska staden Lucca för att bistå den lokala polisen i utredningen. Snart upptäcker Lynley att fallet har förgreningar långt upp i den italienska maktens korridorer.
   Boken är en tegelsten på 770 sidor, en riktig läsfest och en bladvändare som gör att man gärna tar itu med läsningen. Den saken är säker, George vet hur man skapar trovärdig intrig och det finns många bra skäl till att hon har många läsare. Själv ska jag grotta ner mig i läsning över helgen.

Inte bara om förlisningen

Efter att ha sett Bolle Högn äs fina film om barken Herzogin Cecilie i höstas letade jag fram Pamela Erikssons (född Bourne, se bilden) bok "Heriginnans sista resa" som kom ut 1958.
   Visst handlar boken om den olyckliga förlisningen i april 1936, då fartyget kom ur kurs och gick på grund vid Bolts End i Devon. Det blev fartygets sista resa och Pamela var med ombord och skriver i kraft av ögonvittne.Händelsen har stötts och blötts ur alla möjliga ochen del omöjliga synvinklar i mer än 70 år så händelsen har förlorat sin fräschör.
  Men det finns mycket mer att hämta i boken. Beskrivningar av livet ombord på segelfartyg och mötet med Åland ock det åländska samhället - modell Lemland. Kulturkrocken måste ha varit stor för den världsvana Pamela, men hon anlägger en nyfiken nästan antropologisk blick på det hon ser och fål läsaren att uppleva en bit autentisk närhistoria - idag utraderad.
   Hon tänker på språket när hon hör Lemlands kyrkoherde läsa upp lysningen mellan henne och Sven i Lemlands kyrka på oförståelig och grötig svenska. Språket låter inte alls som den svenska hon lärt sig på Heriginnans däck, skriver hon.
   Boken är underhållande läsning och finns numer bara på bibliotek och i antikvariat.

Kunderas återkomst

  Det har varit tyst om Milan Kundera, 80-talets osviklige sanningssägare, på sistone.Men nu ges en liten essäsamling ut - "Ett möte" - heter den och  är ett försvar av konsten, i en tid som, menar han, inte längre särskilt värdesätter konst eller skönhet.
   Kundera förenar känsla och tanke på samma sätt som i sina romaner när han här belyser den konst och de konstnärer som förblivit viktiga för honom och vars verk hjälper oss att förstå världen bättre. Han tolkar Francis Bacons målningar, Leos Janaceks musik eller Federico Fellinis filmer som när han läser romaner av Philip Roth, Dostojevskij och García Márquez bland många andra. 
   Han lyfter också fram de orättvist bortglömda författarna Anatole France och Curzio Malaparte, som han vill återge sin rättmätiga betydelse.
   I de här eleganta betraktelserna  känner man igen Kunderas återkommande existentiella och estetiska teman, kring minnet och glömskan och exilens erfarenhet.Men ändå, tonen är lite trött, som om han inte riktigt tror på sina texter. Kanske det är med ålderns rätt som glöden svalnat.

Tillbaka till 40-talet

 Set Mattsson debuterade 2012  med deckaren "ondskans pris". I fkol kom uppföljaren, "Svekets offer" den andra deckaren med kriminalöverkonstapel Douglas Palm vid Malmöpolisen i huvudrollen. Det är tänkt att romanerna om Palm ska bli tre till antalet.
   Intrigen är tät och laddad samtidigt som Set Mattsson på ett levande och trovärdigt sätt skildrar ett kontrastfyllt Sverige i skuggan av kriget.Det är fruktan för kommunismen och en allmän pessimism inför framtiden som breder ut sig. Det är vintern 1946. En ung kvinna skjuts ihjäl i sitt hem i Malmö samtidigt som stadens invånare förbereder nyårsfirandet. Jakten på mördaren når sin kulmen under nyårsnatten då det också bryter ut häftiga kravaller i stadens centrum. Palm leder polisens arbete denna natt, och trots att mördaren slutligen grips är utredningen full av frågetecken. Några månader senare upptäcks ett drunknat spädbarn i Pildammsparken och alla frågor ställs på sin spets.
  Jag gillar den goda återgivningen av tid och miljö, Palm har gjort noggranna spaningar och hans berättelser är täta och välskrivna. Vi får nog höra mer om Set Mattsson.

Se sig själv i nacken

Jag visste att jag hade en ganska färsk essäbok av dansken Carsten Jensen (bilden) i hyllorna och i morse hittade jag den (bland böcker om historia). "Konsten att se sig själv i nacken" heter den och essäerna omfattar många ämnen.Den kom ut 2003 men den känns som ny.
   Från världens tillstånd efter 11 september, om globaliseringsrörelsen brist på ideologi, om nordisk politik om vad dokusåporna egentligen vill säga oss. han reser tillbaka till Afganistan, efter talibanernas skövling, och ger en rad levande ögonblicksbilder från ett vacket men outhärdligt land..
   Korterna är pregnanta och välformulerade och man behöver inte vara av samma åsikt för att njuta av de välformulerade iakttagelserna. Jensen är en författare som förmår att dela med sig av sina insikter utan att peka med hela handen och bli polemisk.
  
Njutbar åsiktsjournalistik, helt enkelt.

Om många passioner

 

Jeanette Winterson är en märklig författare. Hon hoppar hejdlöst mellan ämnen och tider men landar alltid elegant på fötterna. Romanen "Passionen " från 2007 är inget undantag.
   Det är en historiskk roman - ramen är historisk - passionen är evig. Mitt i den ryska vinterfälttåget 1812 möts Napoleons unge kycklingkock Henri och den venetianska croupiern Villanelle.Hanri har ett vidöppet hjärta medan Vilanelles hjärta blivit stulet och inlåst. Tillsammans flyr de kriget för drömmarnas stad Venedig.  Gränsen mellan saga och verklighet försvinner och passion i olika former genomsyrar berättelsen.   
   Det här är historien om Napoleons passion för kyckling och för sin Joséphine. Om det franska folkets passion för Napoleon och Napoleons kycklingkocks passion för sin ledare. Det handlar om Henris kärlek till Villanelle och Villanelles kärlek för spel och för sin älskade. Romanen berättar om vilka risker vi är beredda att ta och varför vi ofta riskerar det vi älskar allra högst. 
   För mig, som gillar tiden kring franska revolutionen och Napoleon, är det här en riktig godbit. Hoppas fler upptäcker Wintersons talang, hon har börjat nämnas i Nobelsammanhang

Vilse i tiden

   Inte sedan 2008 har Carl-Henrik Wijkmark gett ut en roman, men i höstas kom det en " "Vi ses igen i nästa dröm" heter den och den handlar om en man som tappar fotfästet i tiden.
   Frank Larson är svensk universitetslärare som bott och verkat i USA större delen av sitt liv, nu besöker han det gamla landet för att delta i ett akademiskt symposium i sin ungdoms studentstad. Morgonen efter sin ankomst,beger han sig till konferenslokalen, där han ska hålla ett av de inledande anförandena. Salen är välfylld, men ingen av de kolleger han väntat sig är närvarande; i talarstolen står en ung man som börjar föreläsa i ett helt annat ämne. Frank går förvirrad därifrån och misstänker att han råkat ut för någon sorts stroke när han inte kan återfinna sitt hotell, bara en obebyggd gårdsplan finns på platsen. Strövtåg genom staden bekräftar att något har hänt som berövat honom hans hem i tiden; han har tappat bort sin epok. 
   Han bestämmer sig för att på försök acceptera förflyttningen till vad som visar sig vara hösten 1924, avstår från att söka läkare av rädsla för att bli omhändertagen som rubbad. Mobil och kreditkort, pass och pengar är värdelösa, bagaget försvunnet med hotellet. Allt han har är sina gångkläder, en klocka och en portfölj med manuskriptet till ett föredrag som han skulle ha hållit nittio år senare, dessutom några ringar och manschettknappar som han omedelbart pantsätter. För pengarna köper han en ny resväska, lite kläder och en biljett till Romexpressen.
    Fortsättningen blir en serie överraskningar som smyger sig på läsaren efter hand. Den korta romanen dröjer sig kvar i minnet och man börjar fundera överhur stark roten till nutiden är - egentligen.

Saknad kattförfattare

Att Doris Lessing (bilden) gick bort i slutet av förra året känns ledsamt, lite som att förlora en äldre släkting. Hon visste så mycet om livets mysterier och hade alltid ögonen öppna för avslöjande detaljer.Hon var en av få nobelpristagare som var läst, överallt och i alla kretsar.
   Och så älskade hon katter och skrev om dem. I "Rufus", som också är katten på bilden, skriver hon om hushållet i London med katter och deras olika personligheter. Till exempel om katten Butchkin, som simulerade hosta när matte var i närheten - han ville ha meruppmärksamhet.
  I Particulary Cats tecknar hon en rad snabba kattporträtt och katter dyker upp i hennes berättelser där man minst anar. Läs gärna Lessing med kattblicken påslagen, det lönar sig.

Om mödrar & söner

I år fyllde jag sextioåtta år och min mor nittiotvå ? Vi har blivit gamla båda två och det börjar bli bråttom att göra det jag länge velat: att skriva om henne.
   Det konstaerar Theodor Kallifatides i den varma och vackra boken "Mödrar och söner", som kom 2008. Med lite tid för eftertanke har jag läst om den och den håller för många omläsningar.
     Det börjar med att han, med faderns efterlämnade livsberättelse i handen far för att besöka sin mor i Athen. Det blir ett veckolångt möte där faderns historia varvas med samvaron med modern. Mycket av det som varit oklart i familjehistorien klarna och vänskapen mellan mor och son djupnar än mer.
   Det är dråpliga, spännande och gripande scener från det förflutna och nuet som griper in i varandra. Man får lust att skratta och gråta om vartannat.Berättelsen är stark och varm som livet självt, utan sentimentalitet och "pålagda stråkar".
   Moderns kärlek till maken och sönerna växer fram som en stor, stilla flod i hennes ådror. På ett oförglömligt sätt gestaltar Kallifatides moderns liv och lyckas beröra oss djupt.Nu är också modern borta - men berättelsen finns kvar. Något vi borde tänka på, att ta vara på livsberättelserna medan det är möjligt, alltför snart blir det för sent.

Ta en självis i stället!

Språktidninens första nummer för i år innehåller naturligtvis nyordslistan för 2013, med beskrivning av ett antal mer eller minder nödvändiga nyord. Tycker faktiskt att ordets lista bjuder mest på gamla bekanta, som hästlasagne, budgetsup, köttskatt och twerka (skaka på rumpan).
   Helt onödig engelsk influens finns i ordet utsmarta, som överlista. Fult är ordet också. Samma sak med ordet selfie, för bild som man tagit av sig själv. "Självis" är ju mycket bättre!
  Satsig är ett ord som kanske behövs för att beskriva någontig som är ambitiöst och nagelprotest är ett behändigt ord. Kanske blir aktuellt vid vinter OS igen?
   Varför man skulle använda carpa i stället för njuta av begriper jag inte heller. Vi har ju redan likalydande karpa som i karpa åt sig. Ordet ökar förvirringen bara.
   Om ni går in på www.spraktidningen.se kan ni läsa hela listan.

Doktorns märkliga resa

Tusentals människor har nära-döden-upplevelser fastän forskarna hävdar att det är omöjligt.
 Doktor Eben Alexander i USA var en av de forskarna. Som neurokirurg visste han att nära-döden-upplevelser känns verkliga, men egentligen bara är ett spratt hjärnan spelar oss när den utsätts för extrem stress.
   Men  i november 2008 drabbadeshan av en sällsynt bakteriell hjärnhinneinflammation. Den del av hjärnan som kontrollerar tankar och känslor och gör oss mänskliga, slutade helt att fungera. I sju dagar låg han i koma. När läkarna insåg att allt hopp var ute och bestämde sig för att upphöra med den livsuppehållande behandlingen så öppnade han plötsligt ögonen. Han var tillbaka och det var ett medicinskt mirakel.
     Men miraklet var egentligen ett annat, för medan hans kropp befann sig i koma reste Alexander bortom vår verklighet och nådde platser som är utom räckhåll för oss levande. Han befann sig i livet efter döden.
    I  "Till himlen och tillbaka", som nu kommit på svenska, delar Alexander med sig av sina erfarenheter och förklarar varför hjärnan inte kan ha fabricerat hans resa.

Den onda vanan

    Göran Ramberg bana och gjorde sin litterär debut 2010 med " Påven hade sju barn". Essäer om påvar, storköpmän, furstar och intriger i renässansens Italien.

     I sin nya bok - "Den onda vanan att mörda kungar" - förflyttar han sig till en annan del av den färgrika medeltid som han älskar att orientera sig själv och sina läsare i, nu till den engelska miljö som legat till grund för stora delar av Shakespeares verk och som är utgångspunkten för Rosornas krig mellan ätterna York och Lancaster. Två svaga kungar, en på 1300-talet, den andra hundra år senare, båda med en vacker, begåvad och mer kraftfull franskfödd drottning, skapar genom sin svaghet spänningsfält som leder till den ena blodiga urladdningen efter den andra.
  Essäerna följs upp av vad författaren kallar ett divertissemang, ett strövtåg med hjälp av den engelska adelskalendern i den engelska monarkins och högadelns märkligt medeltidspräglade värld.Den här typen av böcker är vanliga på kontinenten men i svensk utgivning är den en udda fågel. Och även om alla namn kan få det att snurra i huvudet på läsaren så ger boken massor av fakta.

Långsam eller snabb?

Dagens Nyheter lördag hade en intressant artikel om snabba och långsamma författare och om varför det anses vara finare att vara långsam än att vara snabb. Fransmannen Flaubert är ökänd, han skrev sällan mer än en mening per dag - och den skulle vara perfekt.
   En modern långsamskrivare är Tomas Bannerhed som fick Augustpriset 2011
för debutromanen "Korparna", en roman som det tagit honom tio år att skriva. Inte för att han tycker det är fint att vara långsam utan för att han behöver mycket tid.
   har ni inte läst romanen förut så gör det nu.Det är Sverige, det är Småland, det är ett annat sjuttiotal.
En pojke ser sin lantbrukande far förtvivla över omständigheterna. De magra åkrarna ger inte tillräckligt, men trots att fadern plågats intill galenskapens rand av det tröstlösa slitet på gården är han som besatt av att sonen måste ta över och föra arvet vidare. Kedjan av generationer med plågade småbönder får inte brytas. Pojken räddar sig undan hos fåglarna.
  Det är en roman som, ovanligt för att vara modern, ägnar naturen så stort intresse, som ser samspelet mellan människa och natur. Annars är ju den moderna litteraturen mycket urban, antingen den är snabb eller långsam.
  Själv tror jag inte att skrivtakten spelar roll för hur romanen blir. Det är hur man berättar som spelar roll, inte om historien tog sex månader eller sex år för att bli nerskriven.

Möten bortom nutid

Genom litteraturen talar man med de döda. Carina Burmans "Folk jag aldrig mött" är en samling biografiska skildringar av dem som inte längre deltar i tv-intervjuer eller i samtalen på författaraftnar och vinmottagningar.
   Ger man sig att tänka efter så känner vi många vi aldrig mött. Många av dem skulle vi onekligen vilja bli bättre bekanta med. Burman har valt ut människor - författare och andra boksynta - som haft betydelse för henne personligen. "Somliga beundrar jag, andra förundrar mig" skriver hon.
    Här finns människor från skilda tioder och miljöer. Den yvigt bullrande Olof Rudbeck lika väl som den färglösa Anna Lisa Geijer. Den gyllene medelvägens romare, Horatius, och blomsterspråkets mästare Oscar Levertin, den vittbefarne prästen Jacob Wallenberg lika väl som hans samtide Johan Henric Kellgren, som reste vida i tanken men aldrig var utanför Sveriges gränser.
   Från modern tid finns bland annat Tage Danielsson och journalisten Bang. Visst är det folk man gärna hade mött.

I stormaktens fotspår

Författaren och historikern Christer Nilsson i Helsingborg har rest i den svenska stormaktens fotspår. I boken ”Stormaktsdrömmen” berättar han om de olika platserna och skiftande sekler.
   Från Stockholm och till Åland där landskapets moderna historia klargörs. Sen reser han via Åbo till Viborg - numera ryskt - och vidare från S:t Petersburg till Baltikum och Riga.Det finns förstås massor av spår efter den svenska stormakten.
   Egentligen är det ganska otroligt att det glesbefolkade Sverige, med sina otillräckliga befolkningsresurser,  kunde bli en stormakt. Sverige nådde sin allra största utbredning 1660. Men priset för avancemanget till stormakt var mycket högt. En halv miljon unga män kom aldrig hem igen från de många krigen runt Östersjön. De flesta av dem dukade under för sjukdomar och epidemier.
  Boken är geografiskt indelad efter de olika resmålen, med en del hopp i den historiska kronologin. Här finns gott om kartor så att läsaren kan orientera sig. Böcker som den här borde vara ett kraftigt motmedel mot historielösheten. Så sätt den i händerna på någon som vill veta mer
!

En ängel på hjul

  "Pappa, jag är rädd för att dina skyddsänglar får blödande magsår, så som du kör med dem!"Så sade Karl Augustsons dotter en gång. Och efter att ha läst hans minnesbok "Möten med ondska och godhet" håller man med.
  I 30 år har Karl "Kalle" Augustson förmedlat humanitärt bistånd till människor i yttersta nöd runtom i Europa och Asien Med sina långtradare har "den tokiga finländaren" gjort mer än 200 strapatsfyllda resor med livsmedel, kläder, sanitetsartiklar och byggnadsmaterial till Balkan, Baltikum och Ryssland.
    Med sitt eldfängda temperament har han utmanat korrumperade myndighetspersoner som försökt hindra honom att ta sig fram till de krishärdar där hjälpen bäst har behövts. Han har kört på vägar som in te går att köra på. han har litat på okända människor - och haft rätt i sin tillit. Han berättar om krånglande och kokande lastbilsmotorer och om hur alla försöker göra mynt på hjälpsändningar.
   I boken berättar Augustson också om handikappade barn som han hjälpt till en bättre tillvaro och om de osannlika risker han tagit. Vid sidan av själva biståndsarbetet har han i hemlighet transporterat mer än hundra flyktingar över strängt bevakade nationsgränser. Nu har Kalle slutat med sina transporter - men hans hjärta klappar ännu starkt för världens utsatta. Med fler eldsjälar som han skulle världen vara en bättre plats.

Fresk över 1900-talet

Om en obotligt optimistisk kvinna skriver Ayana Mathis i romanen "Hatties liv". Det är USA på 1920-talet när femtonåriga  Hattie Shepherd lämnar Georgia och flyttar till Philadelphia i hopp om ett bättre liv. Mindre rasism och mer livsrum är vad hon söker.
   Hon gifter sig, men hennes äktenskap blir en besvikelse och Hattie får ensam ta ansvar för familjen. Hon föder elva barn och uppfostrar ett barnbarn. Hon ger dem en sträng uppfostran och vill förbereda dem inför de svårigheter de kommer att möta senare i livet i en hård och tuff värld.
  Genom tolv olika röster berättas historien om en mors stora styrka och om en hel nations resa.Mathis har stora ambitioner med romanen, hon vill porträttera nationen genom en familj och hon lyckas väl så där. Ibland blir människorna bara som figurer och symboler, bärare av olika egenskaper. Och visst lär man sig mer om USAs moderna historia, fast jag föredrar fakta framom roman i det fallet.