
Kundera förenar känsla och tanke på samma sätt som i sina romaner när han här belyser den konst och de konstnärer som förblivit viktiga för honom och vars verk hjälper oss att förstå världen bättre. Han tolkar Francis Bacons målningar, Leos Janaceks musik eller Federico Fellinis filmer som när han läser romaner av Philip Roth, Dostojevskij och García Márquez bland många andra.
Han lyfter också fram de orättvist bortglömda författarna Anatole France och Curzio Malaparte, som han vill återge sin rättmätiga betydelse.
I de här eleganta betraktelserna känner man igen Kunderas återkommande existentiella och estetiska teman, kring minnet och glömskan och exilens erfarenhet.Men ändå, tonen är lite trött, som om han inte riktigt tror på sina texter. Kanske det är med ålderns rätt som glöden svalnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar