Det har varit tyst om Milan Kundera, 80-talets osviklige sanningssägare, på sistone.Men nu ges en liten essäsamling ut - "Ett möte" - heter den och är ett försvar av konsten, i en tid som, menar han, inte längre
särskilt värdesätter konst eller skönhet.
Kundera förenar känsla och
tanke på samma sätt som i sina romaner när
han här belyser den konst och de konstnärer som förblivit viktiga för
honom och vars verk hjälper oss att förstå världen bättre. Han tolkar Francis Bacons målningar, Leos
Janaceks musik eller Federico Fellinis filmer som när han läser romaner
av Philip Roth, Dostojevskij och García Márquez bland många andra.
Han
lyfter också fram de orättvist bortglömda författarna Anatole
France och Curzio Malaparte, som han vill återge sin rättmätiga
betydelse.
I de här eleganta
betraktelserna känner man
igen Kunderas återkommande existentiella och estetiska teman, kring
minnet och glömskan och exilens erfarenhet.Men ändå, tonen är lite trött, som om han inte riktigt tror på sina texter. Kanske det är med ålderns rätt som glöden svalnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar