Om mödrar & söner

I år fyllde jag sextioåtta år och min mor nittiotvå ? Vi har blivit gamla båda två och det börjar bli bråttom att göra det jag länge velat: att skriva om henne.
   Det konstaerar Theodor Kallifatides i den varma och vackra boken "Mödrar och söner", som kom 2008. Med lite tid för eftertanke har jag läst om den och den håller för många omläsningar.
     Det börjar med att han, med faderns efterlämnade livsberättelse i handen far för att besöka sin mor i Athen. Det blir ett veckolångt möte där faderns historia varvas med samvaron med modern. Mycket av det som varit oklart i familjehistorien klarna och vänskapen mellan mor och son djupnar än mer.
   Det är dråpliga, spännande och gripande scener från det förflutna och nuet som griper in i varandra. Man får lust att skratta och gråta om vartannat.Berättelsen är stark och varm som livet självt, utan sentimentalitet och "pålagda stråkar".
   Moderns kärlek till maken och sönerna växer fram som en stor, stilla flod i hennes ådror. På ett oförglömligt sätt gestaltar Kallifatides moderns liv och lyckas beröra oss djupt.Nu är också modern borta - men berättelsen finns kvar. Något vi borde tänka på, att ta vara på livsberättelserna medan det är möjligt, alltför snart blir det för sent.