I Indialänderna

Jag ville jag vore i Indialand, skrev Fröding. Han tänkte sig Indien som allting österländskt eller att det var ett drömmens rike. Men översättaren och författaren Erik Anderssons nya roman ”Indialänderna”, är en försåtlig kartläggning av världens gränser och av oss som bebor den.
Hjälten i den här romanen, Ingvar Fransson, beger sig gång på gång till Indialänderna. Det kostar honom till sist livet. Det är en roman som påminner om ”Den larmande hopens dal” från 2008, av samma författare. Här finns samma smala gräns mellan realism och humor och samma stiliserade berättarstil.
   ”Indialänderna” är på ett vis en lång nekrolog. Historiens hjälte Ingvar Fransson inleder berättelsen med att avlida, sörjd av maka och fyra barn, och hans frånfälle sker när han är så ung som femtiofem år. Ändå vilar inget särskilt sorgligt över detta faktum, den historia som vecklas ut är en om livet som reseäventyr.
    Resan återberättas av olika personer som någon gång träffat Ingvar Fransson, och går stegvis öster­ut på kartan – Centralasien, före detta Sovjetrepubliker. Den stannar till i både nya och gamla länder, och en del fiktiva. Personerna berättar hur de ätit, druckit, slagit sig i slang med lokalbefolkningen, utbytt information med traktens makthavare om hur infrastrukturen månne fungerar. Jag blir rent lycklig av sarkasmerna som dyker upp och antyder samtid. Dessutom får läsarna veta åtskilligt om Indialänderna, som nu på gott och ont är uppdelade i nationalstater.