Mätt av år, ja kanske, med en oefterliknerlig rad av essäböcker borde han ha kunnat se tillbaka på goda år. Från det att han med buller och bång och ett mått av åländsk fräckhet 1963 i debutboken "Levande och död tradition" tog sig före att förklara den finlandssvenska modernismen - husgudstesen för många - för ganska omodern.Ett påstående som väckte raseri i salongerna och gav honom mäktiga motståndare. Men början var gjord, Johannes hade satt sitt namn på den litterära kartan och fortsatte med sina oväntade hypoteser. Bilden här invid är från den tiden.
Han hade i grund och botten roligt, hans sinne för humor låg åt det ironiska hållet och hans stora skratt var smittande.
Vill man läsa en av hans samlingar så är "Den blå stenen" från 1994 en utmärkt början. "Skuggan på Kiasmas vägg", som kom tio år senare, är också en spänstig samling.
Jag tröstar mig med att fast Johannes själv är borta så finns goda minnen kvar liksom en rad av tidlösa texter som bara blir bättre vid omläsning.
Det känns bra att ha fått meddelandet om hans bortgång av en av hans många vänner. Han efterlämnar viktig visdom och tankekraft , som kommer att bestå.
SvaraRadera