Susanna Alakoskis "April i anhörigsverige" tar vid där "Oktober i fattigsverige" slutade för två år sen.Var tionde svensk är alkoholist. Det påverkar naturligtvis de anhöriga. Anhörigsiffran blir outhärdlig. Utan att en sekund förringa det lidande som det innebär att växa upp med missbruk, utan att förminska kampen för överlevnad: bland nackdelarna finns också fördelar beskriver Alakoski den uppväxt som format henne och gett henne ett speciellt sätt att se på världen.. Och om de anhöriga - får möjlighet att läka öppnar sig en ocean av kapacitet.
Litteraturhistorien igenom super män grandiost. Tänk bara på Tikkanen, Kihlman och Saarikoski, för att inte tala om Bellman. Missbrukaren står i fokus.
Kvinnorna gestaltas som medberoende alkoholistfruar oavsett klasstillhörighet. Men nu träder alkoholistbarn och andra anhöriga fram på den litterära arenan och vittnar om den totalt oglamourösa tillvaro. Vi som med tillitsbrist, förnekelse, rädsla, gränslöshet och otrygghet. Kaos, våld. Saknad, sorg. Skam.
"Alla levde vi i stilla vanmakt. Några av oss förlät, gav nya chanser. Vi vaktade, stöttade, bönade, bad. Några av oss åkte jojo mellan nykterhet och återfall. Många av oss trodde att felet var vårt, när oförrätter förgiftade dricksvattnet och bagateller uppförstorades till handgranater som under rus kastades genom rummen. Vi fann våra mammor liggande avsvimmade på hallgolvet. Våra pappor hoppade från Älvsborgsbron. Vi upplevde syskons haschpsykoser. De flesta av oss slutade bjuda hem vänner. Vi väntade på den goda fen. Några av oss blev stumma, andra utförde sabotage. Någon såg självmordet som enda utväg", skriver Alakoski.
Tänk på det nästa gång ni trugar vin och sprit på glada gäster, att en del inte klarar av måttligheten. Anhörigeländet finns på Åland också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar