Om sorgens platser

Det är Allhelgona nu, en helg att minnas alla dem som inte längre delar våra liv. En tung helg och en vemodig helg, men den behövs. Kanske det är därför jag tycker så illa om att Halloween-spektakel försöker ta över, upptåg och skräckfester hör inte hit. Vi behöver vara stilla och tysta också, se på ljusen som tänds och låta tankarna vandra som de vill.
   En bok som passar mig att läsa just nu är Patrik Hagmans "Sorgens gåva är en vidgad blick". Teologen och författaren har upplevt flera stora förluster i sitt liv; inom loppet av några år förlorar han sin sexårige son Joel i cancer och sedan sin hustru Kika i en plötslig hjärnblödning. Dessutom dog hans pappa i cancer efter en lång sjukdomsperiod när Patrik Hagman var 21 år. 

   I boken skriver Patrik Hagman om vad som händer i en människa när sorgen så påtagligt kliver in och ut i ens liv. Hur tron påverkar sorgen och hur sorgen påverkar tron. Vad som blir kvar, vem man blir och vad sorgen faktiskt ger - även om man mycket hellre hade avstått den gåvan. Och om det som förenar alla människor men som många inte vill se - att våra liv levs med döden som en ständig följeslagare och att all kärlek kommer med sårbarhet. 

    "Sorg är det tillstånd där helt vardagliga och vanliga saker får oväntad betydelse. Frågan Hur mår du? blir omöjlig att svara på med mindre än fem minuter av förklaringar. Att gå till butiken blir ett ställningstagande. Att städa hemma blir ett arbete med de djupaste skikten i ens personlighet.
Just därför är sorgen en gåva. När vi sörjer tränger vi igenom vardagens vardaglighet, vi blir varse hur våra liv är beroende av andra, vilka våra djupaste begär och drivkrafter är. Sorgen skalar bort det lager av rutiner som vi behöver för att leva våra normala liv, men som också gör det svårt att se vad det är vi lever för. Det gör ont, men vi behöver det för att kunna förbli sanna människor , skriver han.