Vilket år det varit, så många älskade artister som lämnat både scen och liv. Leden glesnar. Tänker jag när jag fiskar fram nyligen bortgångne Rikard Wolffs memoarbok "Rikitikitavi" som kom ut 2011. Titeln är en blinkning till Wolffs mamma, som brukade kalla sonen Rikitikitavi, efter mungon i Djungelboken.Det är en självbiografisk berättelse om nu och då, om platser, händelser och möten som varit avgörande i livet. Från uppväxten i Gubbängens radhuslängor, över tonåren i Karlstad och livet på teaterskolan i Skara. Från de omvälvande åren i åttiotalets Stockholm till idag. Här möter vi familjen Wolff, vänner, kollegor och kärlekar och inte minst Rikard Wolff själv - sidor som vi inte tidigare har sett, berättelser som vi inte tidigare har hört.
Rikard Wolff var en i bästa mening folkkär artist. Han har gett ut nio album med både egna texter och tolkningar av andra, bland annat av favoriter som Édith Piaf. Han lyckades med att få den svenska publiken att älska en udda artist som Barbara. Som skådespelare debuterade han under åttiotalet på Teater Galeasen och Unga Klara, där han samarbetade med Suzanne Osten. Ikonisk blev han efter rollen som Zek i Collin Nutleys Änglagård-trilogi. På Stockholms stadsteater gjorde han succé med den för honom specialskrivna föreställningen Maria Callas - obesvarat liv.
Det är vemodigt att läsa bokens slutord. Wolff led av kroniskt lungemfysem och skötte inte sin hälsa som han borde. Men han skriver: Idag är jag säker Jag kommer att bli frisk.
Så blev det alltså inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar