Lära sig veta hut

  Denna höst, när skandal efter skandal rullas upp om hur romer särbehandlas av myndigheter, har jag läst en bok som berättar om samma mönster, Eva F Dahlgrens "Fallna kvinnor - när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut."
   Underrubriken är mycket bra, för det är vad det handlar om. Bottensatsen man inte ville se som ska läras. Det var när Dahlgren arbetade med boken om farfar rasbiologen som hon fann hon ett fotoalbum med nakna kvinnor i rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala.
   Bilder av "undermåliga" kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Kvinnorna skulle gömmas undan och uppfostras. Samtidigt drogs de fram i ljuset av myndigheter och rasbiologer för att klassificeras och steriliseras så att de inte förökade sig. Samhället skulle gå under om det blev för mycket "bottensats". Det handlar om kvinnor som alla tittade snett på, såg ner på eller kastade lystna blickar efter.
   Anstaltsdirektören skriver: "När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna."Kvinnorna här var nog inte betraktade som underbara.
    Nästan alla på anstalten var inskrivna med hjälp av lösdriverilagen. Efter denna lag dömdes de som var sysslolösa och drev omkring utan att söka arbete. Trots fattigdom och nöd hävdade Socialstyrelsen att skörlevnaden främst beror på en "psykisk störning" och "allmän social mindervärdighet".
  Med hjälp av journaler, polisrapporter, dagböcker och brev berättar hon om dem som kallades parasiter på samhällskroppen. Äntligen ges de röst och någon form av upprättelse.

En relationsroman till

Det är högkonjunktur för böcker om relationer. Kanske för att kvinnor är en säker målgrupp för sådana böcker. Anna Fredriksson, som tidigare skrivit manus till tv-serier som Rederiet, kommer med sin tredje roman, "Augustiresan".
    I centrum står Jenny, fyrtio år med ett liv som inte blev hon tänkt sig. Hennes make har varit otrogen och tillvaron rasar samman när skilsmässan är ett faktum. Av tre ungdomskompisar blir hon övertalad att åka med på en cykelsemester genom det sensommaridylliska Österlen, de vill hjälpa henne att hitta tillbaka till sig själv igen.
    Men vänskapen sätts däremot på hårda prov under åkturens fem dagar. Jenny får reda på att en av väninnorna har vetat om makens otrohet utan att berätta, vilket lägger sordin på den glada stämningen. I gruppen börjar olika läger att bildas och kompisarna förvånas alltmer över hur Jenny har förändrats under det senaste året. De inser att något allvarligt måste ha hänt utom svårigheterna i äktenskapet.
   En helt OK berättelse om kvinnors relationer men den lyckas inte beröra mig på djupet. Det är en bit underhållning som avdunstar när man läst ut boken.

Såpa i lärarrummet

  Annika Luther, som gjort sig ett namn som ungdomsförfattare, debuterar nu med en roman för vuxna - "Lärarrummet". Författaren själv säger att hon inspirerats av tv-såpan Akuten och började se möjlighet att skapa en såpa från livet bakom skolkulisserna.. En värld som Luther vet mycket om, hon är ju gymnasielärare i Helsingfors.
     Platsen är Diktoniusskolan, en fusion av ett tidigare självständigt högstadium och ett anrikt litet gymnasium i bortre Tölö, en grön och lummig del av Helsingfors.Elever och lärare tillbringar en stor del av sina liv i skolan. Intriger, skvaller, mobbning och gräl om vems tur det är att städa kylskåpet hör till vardagen. Men här skildras också en urspårad lingonplockningsutflykten i regn och rusk liksom en resa till seminarium i Tallinn. I snön och kylan i januari blir det författarbesök och Diktoniusfestival och småningom drar det ihop sig till studentskrivningar och Den blomstertid nu kommer.
   Lärarna som skildras är renodlade typer, som  Freddu som kommer från näringslivet och inte har höga tankar om traditionell undervisning. Tove, ambitiös och stressad språklärare, veteranen Mirri med en begåvning för elakheter  och Max Morosoff, skolans populäraste lärare och många fler. De är tagna på kornet och när romanen är slut tycker man att man är bekant med dem.

Tio år på tronen

Nu firar Camilla Läckberg tio år som författare och för den skull ger Forum ut en jubileumsbok, "Mord och mandeldoft".
   Carina Nunstedt har, speciellt till jubileumsboken,  intervjuat Camilla och hon berättar om sina första tio år som författare. Från  debutromanen Isprinsessan via småbarnsåren, resorna, nya kärleken och vardagens skrivande till livet som Sveriges bäst säljande författare. Extra plus är Camillas deckarskola, där hon handfast vägleder den som vill bli författare med deckare som inriktning, Utvalda inlägg från hennes välbesökta blogg är inströdda i boken. 
  Tre kriminalnoveller och en kortroman finns här, allt placerat i välbekant Fjällbackamiljö. Kortromanen "Snöstorm och mandeldoft" är en blinkning till Agatha Christie och hennes förkärlek för slutna brottsmiljöer.

Måste ha för stickbitna

En kofta för nästan varje yrke. Ja det hittar man i Birgitta Forslunds nyutkomna "Älskade kofta" med fina bilder av Åsa Dahlgren. 24 olika koftor i olika svårighetsgrad och med helt olika personlighet.
  Här finns koftor för bonde, präst och florist men också supersmidiga för ballerinan, poeten och violinisten.
   Väldigt sugen på att sticka eller virka blir man och koftan är ett tidlöst och mångsidigt plagg som kan anpassas på tusen vis - minst.
Och egenhändigt stickad får man den dessutom precis som man vill. Birgitta Forslund är stickdesigner och hon har skapat ett gäng mycket användbara koftor som alla har det där lilla extra.
   Nätta och smidiga koftor eller längre och rymligare. I kvaliteter som bomull, ull, alpacka och angora. De flesta modellerna är för kvinnor, men här finns även några för män. Beskrivningarna är av varierande svårighetsgrad, så här finns projekt som passar både för proffs och för mindre erfarna handarbetare.
    Det ovanligt stora bildmaterialet ger inspiration och man ser verkligen alla fina designdetaljer.

Mest bara bluff

Vem sägs ha uttalat orden »Var inte rädd« innan han sköts i huvudet? Vad sa egentligen Marilyn Monroe natten hon dog, och varför sa hon det? Och vilken historia ligger bakom det berömda citatet »Även du, Brutus« som Julius Caesar påstås ha utropat när han mördades?
   Det finns massor av uppgifter och myter om vad kända människor ska ha sagt innan de drog sin sista suck. Journalisten och författaren Åke Persson skriver underhållande om detta fenomen i nyutkomna "Berömda sista ord och historien bakom dem."
    Boken utvecklas till en sorts minibiografier minibiografier över en rad spännande historiska personer. Med avstamp i deras sista ord får vi veta hur dödsögonblicket såg ut: hur dog de och vilka var där. Och den mest intressanta frågan: vad är myt och vad är sanning?
   För de flesta fyndiga slutorden är ren bluff, uppfunna lånt sebare när man vill få dödsögonblicket att passa ihop med personen. Det finns exempel på att en person sagt fem olika meningar som sista ord och då börjar man ju undra.
   Dökul är kanske ordet som beskriver fenomenet....

Fredrik & fröknarna

Fredrik Lång skriver gärna om gången tid, ett par romaner om antiken har han skrivit Nu gör han med romanen "Flickorna på Nappari" ett nedslag i tidigt 1900-tal. Hab kallar sin nya roman "en herrgårdsroman och den börjar med en oväntad entré:Till Nappari gård kommer smedsonen och filosofie studenten Osborne Hancock enjunidag år 1905.
   Han har kommit överens med godsägare Tigerstedt, att han ska undervisa döttrarna Rose-Marie och Avé. Familjen har bott i Ryssland men nu ska barnen lära sig sitt fäderneslands språk och litteratur från grunden.
   Naturligtvis förälskar sig båda flickorna ändå i Hancock, både den allvarliga Avé och den glada Rose-Marie. Men i Finland råder ofärd och ryskt förtryck. Eugen Schauman har mördat generalguvernör Bobrikoff. I aktivistkretsar jublar man och när Lennart Hohenthal skjuter Eliel Soisalon Soininen är det många som vill hjälpa Hohenthal att fly till Sverige, bland dem författarna Gunnar Björling och Arvid Mörne. Osborne Hancock är med i flyktplanerna och deltar aktivt i kampen mot den ryska hemliga polisen Ochranan.
    Fredrik Lång har alltså skrivit en bred historisk roman som baserar sig på verkliga händelser. Början av 1900-talet är en tid av förändringar: det gamla ståndssamhället knakar i fogarna.
  I november besöker författaren åländska Brändö där han deltar i En vind från havet.

Recept på romantik

Vet inte vad det beror på men den ena franska romanen efter den andra kommer min väg. Den senaste i raden är unge Nicolas Barreau (30+) som finns på svenska nu med sin tredje roman, "En engelsman i Paris".
  Huvudpersonen Aurélie Bredin vandrar ensam  på Paris gator. Hennes pappa har nyligen dött och  pojkvännen har lämnat henne för en annan kvinna. Man kan deppa ihop för mindre. Men under en av sina promenad kommer hon till en bokhandel där hon hittar "En engelsman i Paris" av den engelska författaren Robert Miller. Boken beskriver hur han kom till Paris för en lansering och träffade en kvinna. Till sin förvåning upptäcker Aurélie att kvinnan liknar henne själv och att berättelsen delvis utspelar sig på pappans restaurang, Temps des Cerices, som hon fått ärva.
   Aurélie blir förstås besatt av att få träffa författaren men hennes försök att kontakta den skygge Robert Miller lyckas inte. Men Aurélie ger inte upp. Hon skriver till författaren och bjuder in honom till en romantisk middag.
  Fortsättningen är väl inte så svår att räkna ut. Lättläst och underhållande och en godbit för den som längtar till Paris.

Starkt och mörkt berättande

2010 debuterade Therése Söderlind med romanen "Norrlands svårmod, en roman om ett försvinnande. Jag läste den inte när den kom ut men har gjort det nu efter att ha läst hennes andra roman, "Vägen mot bålberget", en suggestiv roman om häxprocesser då och nu. Tydligt är att Söderlind kommer att bli en av de stora nya berättarna.
   Men "Norrlands svårmod" är också bra. Det börjar med att något hände i Ringarkläppen en septembermorgon för sexton år sedan, något som kom att förändra en familjs liv för evigt.
Den sjuåriga Anna blir ensam kvar när marken rämnar. Hon är lillasystern som tvingas bli storasyster i en ny familj. Under uppväxten hanterar hon minnena från Ringarkläppen  på sitt eget sätt. 
Anna hinner bli ung kvinna innan allt kommer ikapp henne. Det förflutna har då blivit ett garn i vars tåtar omgivningen rycker och nystar tills det kommer upp så oväntade och skrämmande saker att det inte längre går att gömma sig. Vad hände egentligen brodern Charlie? Varför hittade man honom aldrig? Och den andre brodern, vart tog han vägen?
   Detta är ett familjedrama i norrländsk tappning. På ytan är allt som vanligt medan livslögnerna,  och passionen styr utveckligen mot katastrofen. Romanen finns förstås också i pocket.

Mord i Akademien

Med "Akademimorden" gör barn- och ungdomsförfattaren Martin Olczak nu sin vuxendebut. Det är en äventyrlig kriminalberättelse, full av intrikata mordmetoder, gåtfulla skrifter och hemligheter som förtigits i ett århundrade.
   Allt börjar natten den 14 maj Svenska Akademiens ständige sekreterare skjuts till döds i Berzelii park i Stockholm. Mordvapnet visar sig vara en svart­krutsrevolver från 1860-talet. Dagen därpå mördas ytterligare fyra akademiledamöter. Dåden blir förstås en världsnyhet och polisen inleder en mördarjakt som saknar motstycke i svensk kriminalhistoria. De övriga av De Aderton sätts under rigorös bevakning. Men till ingen nytta, en efter en dödas ledamöterna.
   Claudia Rodriguez på riksmordkommissionen är den som först har hand om fallet, men snart blir hon bortkopplad. Mot uttryckliga order fortsätter hon ändå att utreda morden. Hon misstänker att ett litterärt mysterium lurar bakom.
   Olczak leker med kriminalgenrens schabloner o0ch blinkar åt Dan Brown. Med tanke på att det snart är Nobelpristider känns det väldigt aktuellt att läsa om akademien på ett helt annat vis.

Om en sluten värld

  
På senare tid har internatskolan Lundsberg i Värmland fått stor och negativ uppmärksamhet har samtliga tre svenska riksinternat för systematiska kränkningar av elever och kamratuppfostran. Den ena historien värre än den andra har berättats.
    Men hur mycket av de senaste årens kritik mot riksinternaten är befogad? Hur stor roll spelar missuppfattningar och fördomar från dem som stod utanför skolornas gemenskap? Vilka är barnen som går där och var rör sig i deras huvuden? Vad händer när tystnaden bryts? Är skolornas existens oförenlig med den moderna världen utanför, eller står de stadigare än någonsin?
  De frågorna ställs av en som vet, författaren och journalisten Agnes Hellström, i boken "Att vara utan att synas". Hon har själv gått i internatskolan i Sigtuna och känner miljön utan och innan och hon har beskrivit den tidigare, i romanen "Ränderna går aldrig ur".
  Men någon entydig bild går inte att ge, som så mycket annat i livet blandas det svarta och det vita och upplevelserna av skolformen skiljer sig, allt från himmel till helvete.
   Boken här är intressant just för att den komplicerar den enkla bilden och påminner oss om att alltid söka lite djupare, också när allt verkar entydigt.

Ulla-Lena med vingar

   1968 gjorde Ulla-Lena Lundberg sin första fågelresa till Sibiriens ödsliga tundar. Sedan har resorna blivit många fler och att författren känner sig hemma i det vida och vilda landskapet står klar.
  Mödosamma vandringar i väglöst land tillsammans med andra ornitologer har gett henne ett nytt sammanhang att ingå i.
  Utifrån den expertisen föds hennes bok "Sibirien - ett självporträtt med vingar" som gavs ut 1993 för första gången. Nu, 20 år senare har förlaget gett ut den i ny upplaga.
    Författaren har genomkorsat stora delar av den landmassa som kallas östra Sibirien, på spaning efter de fåglar hon älskar men också med skarpt öga för mänskliga miljöer och öden i Ryssland. Visst, 20 år har gått, men i ett större tidssammanhang är det en blinkning i evigheten. Det åldriga landskapet ligger kvar.
  Men porträttet av Sibirien och fåglarna där blir också författarens självporträtt,och en högst personlig bok. I Lundbergs breda författarskap är det här en av böckerna jag sätter högst för att hon lyckas så väl med att förena natur och kultur i sin person och i boken hon skrivit.

I landet utanför

   I dagens tidning skrev jag en krönika om att det alltid är så långt till landsbygden - för dem som bor i stan. Kom sedan att tänka på att det finns en bra bok om den ökande klyftan mellan land och stad och nu hittade jag den. Det är Kristina Mattssons reportagebok "Landet utanför" som gavs ut 2010.
   Hon konstaterar att 2008 var ett märkesår för det året var det globalt första gången det bor fler människor i städer än på landsbygden.
    Även i Sverige har urbaniseringen nått den punkt där det inte längre finns någon tvekan. Orter kommer att dö ut. Även större samhällen. Även i södra Sverige. 
  Hon har rest kors och tvärs i landet för att på svar på frågor som: Varför somnar en ort medan grannbyn lyckas vända utvecklingen mot alla odds? Hur kan det komma sig att landets rikaste kommuner måste be villaförorterna om allmosor?
   Och om alla bor i stan - vad ska vi då med resten av landet till?
   Det är en mycket viktig framtidsfråga som ständigt befinner sig i medieskugga. Mycket större och viktigare än hur mycket partierna lovar i valfläsk inför kommande val.

En tecknad roman

   Idag på morgonen var det visning i Ålands sjöfartsmuseum av höstens stora specialutställning. En utställning som riktar sig till en ung publik och utgår från Jakob Wegelius prisbelönta bok"

Legenden om Sally Jones".
   Det ärt en roman där bild och text är lika viktiga och det är en berättelse om starka känslor som längtan och  hopp men också om grymma svek.
  Historien börjar djupt inne i den afrikanska regnskogen i Kongo, där tjuvjägare tar en gorillaunge till fånga. Hon får namnet Sally Jones och smugglas till Europa på ett ångfartyg.I Istanbuls basar säljs Sally Jones till den mystiska Frau Schultz, som lär upp henne till en mästerlig juveltjuv. Och plötsligt är Sally Jones jagad av Istanbulpolisen och rymmer landet. Märkliga öden för så småningom Sally Jones ut på världshaven och dramatiska äventyr i fjärran hamnstäder som Port Said, Singapore, San Francisco och New York och hon upplever också en stark vänskap med Chiefen, den mäktige maskinmästaren ombord.
   Museet har tagit fasta på det marina i berättelsen men den har också många andra bottnar som handlar om kolonialismens grymma tid och hur illa de vilda djuren behandlas. Men Sally Jones visar att djur kan vara människans jämlike.
   Rn varm bok med en helt egen stämning, en allåldersbok för alla med barnasinnet i behåll.

Mer franska känslor

I gårdagens blogg kalagade jag över en fransk relationsroman som ä'r väldigt tjock. Därför har jag idag plockat fram en tunn men mycket givande roman om kärlek, svek och oväntade upptäckter. Det är Anna Gavaldas lilla roman "Jag älskade honom" (Je l'aimais) på drygt 150 sidor. Perfekt för en kvälls läsning.
   Den handlar om Chloé, en  trettiotvåårig tvåbarnsmor, älskar - eller älskade - sin man. Men han har just övergett henne för en annan. Hennes svärfar tar sig an henne och de två små flickorna över ett veckoslut på landet. Chloé har alltid upplevt svärfadern som kall och sluten. Men påverkad av Chloés förtvivlan öppnar han sig för henne och berättar om de hemliga passionerna i sitt liv - hur han också har älskat, och svikit. Chloé är till en början inte vidare intresserad av svärfaderns berättelse men så småningom blir hon både utmanad och provocerad. Det uppstår en skarp ordduell emellan dem och det visar sig att även en modern ung kvinna kan hysa en hel  omvända fördomar.
   Gillar man Gavalda så har hon gett ut fler romaner och novellsamlingar som finns på svenska också. Styrkan i hennes berättelser ligger i det precisa språket som bär berättelsen.

Fransk feel-good

   Nu har del två av Katherine Pancols berättelse om de färgstarka systrarna Jo och Iris kommit på svenska, "Sköldpaddns långsamma vals" heter den..
  Joséphine är i 40-årsåldern när hon plötsligt slår igenom och blir succéförfattare. Hon lämnar sin iskalla mamma och sin bortskämda syster och födelsestaden Courbevoi för att slå sig ner i en elegant våning i Paris. Men det dröjer dock inte länge förrän Jo börjar sakna förorten. Hon är fri men inte lycklig. 
   Som ensamstående mamma måste hon vaka över båda sina döttrar, den tonåriga Zoé och hennes ambitiösa storasyster Hortense, som gör karriär som modestylist i London. Joséphines förhållandet till sin egen syster Iris är allt annat än harmoniskt. Och så väntar hon ständigt på den stora kärleken som aldrig tycks dyka upp.  Men så inträffar en rad våldsamma mord i de lugna och borgerliga kvarter där Jo bor och hon klara sig nätt och jämnt undan med livet i behåll. Som tur är finns Philippe där, hennes svåger som älskar och åtrår henne. Kanske han kan få henne att glömma ?
   Med ironi och värme skriver Katherine Pancols roman vardagens problem och kriser och hoppet om evig kärlek.
   Den första romanen o serien "Krokodilernas gula ögon" har sålt extremt bra i Frankrike, franstskorna har tagit de här feel-good-hjältinnorna till sig. Det jag undrar är varför man måste skriva så yvigt, 650 sidor. Det gör boken till en obekväm sängkamrat.

Lang och juletid - ingen julefrid

  
Norstedts fortsätter sin återutgivning av Maria Langs 50-talsdeckare.
   I min hand håller jag "Tragedi på en lantkyrkogård", som kom ut 1954. Det är en deckare med Puck och Einar Bure i kedande roller. Jag hoppas verkligen att förlaget håller ut och ger ut även de tidiga 60-talsdeckarna.
   Boken börjar hemma hos kyrkoherde Tord Ekstedt på Västlinge prästgård. Man firar jul och i salongen delas det ut klappar. Elvaåriga dottern Lotta är överlycklig. Hon har fått en vitullig kattunge av sin kusin Puck och hennes man Eje. Julefriden är fullständig..... ända tills det ringer på ytterdörren och den vackra grannfrun Barbara Sandell berättar att hennes man Arne är försvunnen. Kort därefter hittar Puck honom i hans butik, ihjälslagen med en yxa.
 Julfriden rämnar när den idylliska kyrkbyn blir  en mordplats och listan över misstänkta kan göras lång.
  Kan mycket väl tänka mig att det här blir julläsning för Lang-vänner. Och julen, den är bara drygt tre månader bort.

Vilken kunskapsfest!

Ja, så kom den äntligen. Dick Harrisons höstbok som han skrivit tillsammans med frun Katarina Harrison Lindbergh. En vacker och genomsympatisk bok där 101 utvalda föremål får berätta landets historia. "101 föremål ur Sveriges historia" heter den.
  Det äldsta föremålet är ett "tuggummi" av kåda, 10000 år gammalt. Det yngsta är flaskan för Absolut Vodka från 1979.
  Erik XIV:s kröningskrona, Silverbibeln och massor av andra föremål som betytt något för den svenska historien. Vissa är välkända, andra okända och några överraskande.Och historien berättas i omvänd ordning, föremålen får spegla de människor som använt dem och om tiden de hör till.
  Ta jugendvasen från Reijmyre glasbruk, som speglar ett skönhetsideal från tidigt 1900-tal, och dessutom ett kunnande för glaskonst som försvinner i rasande takt när glasbruken sägs vara olönsamma. Frågan är, kan skönhet och kunnande kallas olönsamt?
   Det här är en bok som man kan låta ligga framme, titta i när andan faller på och häpna över hur mycket det finns att se och lära sig. Att läsa den i ett svep är inte bra, man måste hinna smälta allt som lärs ut. Boken är en bra investering i kunskap, tro mig!

Hemsöbornas värde varar

  Det finns skildringar som åldras utan att få rynkor. Det tänker jag när jag åter läser August Strindbergs "Hemsöborna" skriven 1887, när författaren var pank och bodde på pensionat på kontinenten. Han behövde pengar akut och skrev ihop nåt av sina skärgårdsminnen. Boken blev en fullträff om än inte vid utgivningen men senare. Skildringen är bara på drygt 130 sidor, ändå får många öden plats.Nåt för dagens mångordiga författare att ta efter.
   Norstedts förlag, som ger ut Strindbergs samlade skrifter i 71 (!) band har Hemsöborna som del 24. Den har en diger kommentar av Hans Söderström och en användbar ordlista. Av den ser man hur mycket av språket som är gemensamt med åländskt skärgårdsspråk. Här finns båtsudor, draggar och klykstörar liksom stättor, pumpstock och skåre.
  Och nog var han en rackare på att formulera sig. Som romanens slutrader om sonen Gusten som "ska styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund".
   Bilden ovan är ur tv-serien från 1966, en klassiker även den med Allan Edwall som Carlsson och Sif Ruud som Madam Flod.

Tillbaks till 50-talet

Karin Wahlberg delar sin tid mellan att vara gynekolog och författare. Hittills är hon mest känd för deckarsviten om kommissarie Claes Classon och hans läkarhustru Veronika. Åtta böcker har det blivit hittills, bland annat "Hon som tittade in" är riktigt bra.
  Men nu i höst börjar Wahlberg en ny serie - Lasarettet - och första delen heter "Än finns det hopp". Det är en skildring av en händelserik vardag i en svensk småstad på 50-talet och om människorna kring ett lasarett skildrat med ett mycket tidsfärg och nostalgi.
  I den här romanen på nästan 450 sidor, börjar handlingen  1953 då polioepidemin härjar i Sverige. Ella-Kristin på sjuksköterskeutbildningen får hoppa in och praktisera på det fullbelagda lasarettet i Ekstad. Hon oroar sig för fästmannen Carl vars läkarkunskaper sätts på hårda prov och det blir en höst när många liv slås i spillror och friska unga människor drabbas.
    Ella-Kristins och Carls förlovning närmar sig men de har svårt att få tid över för varandra. Och hur kommer förlovningsmiddagen gå för två med så olika bakgrund?
  Intressant som tidsskildring eftersom jag är gammal nog att minnas allt tal om polion i barndomen och hur smittsam den var. Och i radion hörde man svenska Radiohjälpen vädja om pengar till polions offer. Så snabbt blir närtid historia.

Akut bildning saluförs

   Bildning, det är det där som blir över när du glömt det mesta du lärt dig hävdar man. Men i dagens fake-värld kan man låtsas att man har koll genom att till exempel läsa Göran Everdahls bok "Bildningsakuten". En bok som, enligt författaren,
   En rikt illustrerad volym som passar lika bra i fina vardagsrummet som på toaletten. På fem minuter blir du expert på de mest skilda områden. En bok som lär dig ut viktigaste i olika ämnen, men också det oviktigaste. Från Napoleons sista strid till Barbies första kyss, från Molières sista föreställning till världens första fiskpinne, allt får plats i Bildningsakuten.
   Bildningsakuten började som en avdelning i Icakuriren som Göran Everdahl har hållit liv i under  drygt tio år. Det är en sida som gör läsaren till "expert på fem minuter" och ger snygg finish. Tanken är att man ska framstå som miss­tänkt kunnig om olika saker.  Om det är kul att diskutera på en middag så finns ämnet här. 
   Everdahl samlar detta i en fin volym med tonvikten på kulturhistoria: konstnärer, författare och kompositörer. Men också stora ämnen som religion, politisk historia och en del naturvetenskap avhandlas. Kanske boken kan väcka aptiten på att lära sig mer, att hitta världarna bortom snuttarna. I så fall fyller boken en uppgift.

Nyttigt om filosofer

  
Filosofi är ett ämne som får ganska liten plats i skolor och i den allmänna debatten. Vi är för osäkra på vem som är vem inom filosofin för att våga referera till de stora namnen från Platon till Kant.
   Men det finns hjälp att få. I "Filosofi - 100 stora tänkare" har Philip Stokes samlat ett filosofins elitlag.
  Här får man möta filosoferna och de placeras inom den skola och tid som deras arbeten tillhör.
  Det är en överskådlig redogörelse av de stora filosofernas tanke i den västerländska traditionen och en bra uppfriskning för minnet. Den är en bra både för läsare som söker en klar introduktion till de individuella filsofernas arbete och de som söker sig till detta ämne för första gången.Boken avslutas med en ordlista som förklarar de vanligaste begreppen.
   Nu är det bara att sätta igång med filosoferandet.

Första dinoboken

   Jag tyckte ju väldigt mycket om Sarah Sheppards kartbok för äventyrare. Och jag blev nyfiken på hennes andra böcker för barn och nu har jag läst "Det var en gång...Massor av dinosaurier". En lika härlig kunskapsbok för stora och små.
   Den är den perfekta första-dinosaurieboken för dinosaurienyfikna. 
   Här finns svaren på de vanligaste, frågorna man ställer sig när man träffar på dessa urtidsdjur: varför såg de så extrema ut, vad betyder deras namn och varför dog de ut? Tänk om de hade levt idag, hur skulle det vara? Hon tipsar också om att man kan se dinosaurier vid fågelbordet!
 Sarah Sheppard mixar fakta och fantasi och berättar personligt om tuppkamsgänget, tjockskallegänget och pansargänget och alla de andra och med hjälp av färgsprakande illustrationer förstår man precis vad hon menar.
   Mest gillar jag humorn, som finns i dinosarnas pratbubblor, och de oväntade liknelserna som är mitt i prick.

Om städningens filosofi

  Nu kom den, Maria Antas "En stor bok om städning". Så stor är den nu inte, den är behändig till formatet och  är ingen handbok med finurliga tips om hur man får hemmet att skina. Det här är framför allt en tankebok om vad esteticeringen av det privata gör med oss. För inredningstidningar med läckra bilder av läckra hem med rätt Feng shui saluförs i varje kiosk och talar om för den som bläddrar hur det perfekta och rena hemmet ska se ut. Resultatet blir att skuldkänslorna över den egna sjabbigheten ökar och komplexen med det. Och förstås är det fortfarande kvinnorna som skäms för ostädade rum. 
   Antas utforskar utrymmena bakom den blanka fasaden och inbjuder till en vardaglig resa. Hon utgår från sig själv och det egna fejande men glömmer inte heller att utreda städningens kulturella, historiska och könsmässiga kontext. Maria Antas mamma jobbade som städerska, själv har hon jobbat som au pair och fått sparken. Idag är hon högutbildad  med ganska avslappnat förhållande till städning.
Att hålla städat hemma är ett arv från marthornas upplysningskampanjer för bondesamhället.  Men storstädning varje fredag, nej inte numera  samhället och städvanorna har förändrats. Boken tar också upp  litteratur i ämnet  och i Svenska litteratursällskapets arkiv hittar Antas en skatt: ett nittiotal texter skrivna av vanliga finlandssvenskar om deras städning i hemmet. Boken är intressant och får mig att glömma städningen...fast det är fredag.

Så många, många ord

 Över 2 miljoner sålda exemplar! Årets mest recenserade bok, över 50.000 recensioner! Översatt till 30 språk.
   Ja, så där skryter förlaget med amerikanskan Gillian Flynns senaste bok, "Gone Girl". Nä, man har inte brytt sig om att översätta titeln till svenska på den här boken heller. Boken dunsade in här i veckan och med sina drygt 550 sidor gör den att jag ryggar lite. Kan man inte berätta historien med färre ord?
   Nå, jag ska ge den en chans. Måste bara läsa undan lite annat först.
   I alla fall handlar den om ett ungt par  "som har allt." Efter några hektiska år i New York slår de sig ner i en liten småstad i Missouri. Men den nya tillvaron blir inte som de tänkt sig och snart avlöser grälen varandra. På morgonen till deras femte bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. I parets villa finns tydliga spår av våldsam strid. Misstankar faller snabbt på Nick, som bedyrar sin oskuld. Men  Amys dagbok ger en bild av Nick som är allt annat än sympatisk. Men om han är oskyldig, vad har då hänt med Amy?
  De 500 sidorna lär ge svar.
.

Den goda höstmaten

  Sommaren hänger sig envist kvar men höstböckerna strömmar in. Jag har medvetet valt bara ett litet antal matböcker - det ges ju ut en om dan! - men "Höstmat från Arla köket" gillar jag.
   Arla Köket har  provlagat tusentals recept genom åren, ofta med hjälp av några av Sveriges bästa matlagare som vet hur man gör vänner, familj och släkt lyckliga både till vardags och fest. Nu har Arla provkök samlat sina favoriter i fyra kokböcker, indelade efter säsong och först ut är delen med höstmat.
  Och höstmat kan vara starkt som en biffgryta med chili eller klassiska kåldolmar eller något milt som en kantarellsoppa. Rustikt som en lammlasagne eller ljuvligt som lingonmazzariner och inkokta plommon. Smakupplevelsen är ofta stor i förhållande till arbetsinsatsen. Naturligtvis använder man sig av alla skördetidens grönsaker och bär.
  Boken innehåller ett hundratal läckra recept och många inspirerande bilder och maten är uppdelad på fem avsnitt. Bara att bläddra i boken gör att man börjar fundera på nya kombinationer till middagsmaten.

Farmödrar är populära

Det är farmödrarnas år i fransk litteratur. För några veckor sen skrev jag om Frédérique Deghelts roman "Dagarna med farmor" som handlar om hur man räddar en farmor och får en kompis i stället. Och nu har populäre David Foekinos kommit med en roman på ett liknade tema.
   I romanen "Minnen" träffar man Patrick, som jobbar natt på ett hotell samtidigt som han drömmer om att bli författare. När hans farfar plötsligt dör faller hans värld samman. Han engagerar sig i sin farmor, en åttioårig egensinnig dam som sakta tynar bort på ett trist äldreboende.
    En dag rymmer farmodern till Normandie. Patrick följer efter henne och hans sökande får oväntade efterverkningar.
    Det är en roman om livet och ålderdomen, om den oundvikliga döden och om svårigheten i att förstå sig på sina föräldrar. Det handlar om alla händelser i livet som formar våra minnen. En historia berättad med finkänslighet och lågmäld humor precis som #Nathalie, en delikat historia" som kom ut ifjol hos Sekwa, den också.

Till Hebriderna igen

Det var i början av sommaren jag upptäcke Peter May, som skrivit en serie romaner med handlingen förlagd till Yttre Hebriderna. Författaren själv är född på öarna men bor sedan läge i Frankrike.
  Första boken i trilogin om Fin Macleod heter "Black House" och kommer på svenska i höst. Den andra delen,  "The Lewis Man" har jag läst i helgen och den är, om möjlig bättre än ettan. I hyllan väntar den tredje delen "The Chessmen".
  Visst finns det gåtor att lösa i alla de här romanerna men det är ändå väldigt mycket berättelser om livet på de vindpinade öarna ut mot Atlanten. Gammalt vikingaland och med en gaelisk befolkning har öarna en spännande historia. I The Lewis man hittar några torvskärare kroppen av en man på ön Lewis , välbevarad i mossen. Man tror först att det är ett gammalt mosslik, men när man hittar en Elvis-tatuering på den dödes arm byter utredningen spår. Man börjar leta efter släktingar till liket för dna-spår har kunnat tas och plötsligt är det en grym berättelse från vår tid. Om kärlek mellan bröder, trofasthet och svek och om slumpens outgrundliga vägar. Allt mycket bra beskrivet så man tycker att man ser människor och landskap.
  Lite senare i höst kommer May med en faktabok om He
briderna. Den har jag paxat för.

Herman berättar igen

I nära 700 år - från någon gång på 1100-talet till 1809 - var Sverige och Finland samma land.
Det tar Herman Lindqvist fasta på i den nyutkomna boken "När Finland var Sverige". En bok som är mycket bra som talbok eftersom man, när man hör berättelsen också får del av författarens livliga berättarstil. Man kan riktigt se hur han gestikulerar.
    Under de 700 åren fick Finland städer och kommunikation, skolor, universitet, grundlagar och konstitution, och när Finland blev ryskt storfurstendöme fortsatte det att utvecklas på sin svenska bas och blev aldrig så underkuvat som baltstaterna." Det svenska är så inflätat i det finska att om man drog ut den svenska tråden ur Finland historia skulle väven falla isär" påpekar Lindqvist.
   Följaktligen var alla landets invånare svenskar, även de som talade finska, samiska eller tyska. När riket utvecklades och alltfler landskap norr, söder och öster om Mälardalen knöts till Sveakungen fick alla så småningom samma rättigheter och skyldigheter. De styrdes av samma kung och samma riksdag och de kämpade under samma fana. Huvudstaden hette Stockholm och låg mitt i riket.(Och Åland var centralt placerat mitt i riket!) 
   I Sverige är den delen av historien märkligt okänd. Men Herman Lindqvist, som vuxit upp i Helsingfors, brukar framhålla Finlands roll i den svenska historien och för detta har han blivit ordensprydd av den finska regeringen.
    Fast i dagens sannfinländska Finland vill många glömma det svenska arvet. Man negligerar republikens äldre historia och det är väldigt dum och lite farligt också.