En roman om nutid

 Per Wästberg läser jag för språkets skull. Det är alltid effektivt och sparsmakat. Det gäller också om hans nyutkomna roman, "Det gula pensionatet". Den är fylld av svart humor, ett absurt mysteriespel, en samhällssatir, en självbekännelse - kanske en nordisk svampbok?
  Poetisk, uppsluppen, bitsk, argsint, melankolisk, hemlighetsfull – denna ”händelselösa” roman med alla sina slingertrådar är utan motsvarighet i Per Wästbergs författarskap.
  Vi hamnar på ett förfallet pensionat i Södermanland, som bebos sent en höst av en namnlös jagberättare på flykt undan samhället, huvudstaden och sitt förflutna. En stamgäst driver honom med sina påflugna kontaktförsök till vansinne. Där finns också den talföre ägaren i beråd om husets framtid och hans osynliga enväldiga kokerska.
    Efter att på senare år ägnat sig åt minnesarbete i flera självbiografiska böcker fokuserar Wästberg i den här romanen på det svårgripbara nuet – sakers tillstånd och mänskligheters fasoner. Och vem har sagt att man måste älska sin samtid?