Rasmus med rakt hår

Städandet i hyllorna fort sätter och i travarna hittade jag idag "Rasmus på luffen" av Astrid Lindgren. Tryckåret är 1956 och boken är vätummad av många läsningar. För finns nånting som engagerar i berättelsen om barnhemspojken Rasmus med rakt hår, det är ju ingen som vill ha en sån pojke, bara flickor med ljuslockigt hår vill de ha och då kan man nästan lika gärna vara död, tycker Rasmus.
stätter och i en trave hittade jag en av barndomens stora favoriter, "Rasmus på luffen" av
    När han dessutom blir fiende med föreståndarinnan Fröken Hök ja då är det bara rymma som gäller
Precis som Rasmus hade tänkt blir det inte. Men det går rätt så bra ändå om man träffar på nån som Paradis-Oskar som vet hur man gör när man går på luffen. Och så händer det ju så mycket när man är på rymmen. Och alla man träffar är inte snälla.
  På sedvanligt vis målar Astrid Lindgren upp bilden av ett svunnet Sverige, ett där det fanns både olyckliga barnhemsbarn och lyckliga luffare. Vete sjutton om jag inte ska läsa den igen, som snuttefilt.