Hand med de kungliga

Jag gillar journalisten och författaren Cecilia Hagen. Hon har klar blick för samtiden och håller ett extra öga på kungligheter, helst de brittiska. Hennes bok "Mina resor med Diana" använder ett bra grepp, Cecilia går i Dianas spår, ser likheter och många olikheter, får läsaren att känna sig delaktig.
   Hon var strålande vacker, Diana Spencer,
rik som ett troll, bortskämd som få, möjligen en smula korkad och Englands blivande drottning. Hon förekom dagligen i medierna i decennier. Var man journalist under hennes era, då följde man henne extra noga och i alla fall Cecilia Hagen skrev den ena artikeln efter den andra om henne. För att det var roligt att få småskvallra om en sådan som hon, för att hon var så osannolik, så ouppnåelig, så bortom vardagen.
   Men sen vände det plötsligt. Sen rämnade fasaden. Sen tillät hon sig att bryta mot varenda prinsessregel, att berätta allt för oss om hur hon egentligen hade det. Om ätstörningarna och maken som bedrog henne, om älskaren som svek och om hovintrigerna, om att ha varit ett mycket oönskat barn och om att hon ville något mer. Plötsligt hade vi något gemensamt. Ni och Diana, jag och Diana.
     Hon var labil och oberäknelig, naiv och varmhjärtad. Och hon var modig. Mot alla odds blev glitterprinsessan en förebild som inte lär förblekna på länge.
   Ett kungligt reportage som går på djupet och hittar en människa.