
»Jag bad dem om en enda sak: att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.« skriver hon.
Avstamp tas i sommaren 1941, när papporna försvann till fronten, många mammor flydde med sina barn och många av barnen blev föräldralösa och hamnade på barnhem. Kriget på östfronten har inte tidigare berättats ur barnens perspektiv. Men när Aleksijevitj bad barnen minnas vällde en flod av minnen fram. Hundra berättelser om barn i krig finns här. En dokumentation som får tiden att leva upp i sin fasansfullhet men också i ljusglimtar. Hela serien är mycket läsvärd men man bör inte läsa den för snabbt. Den har ju tagit lång tid att sammanställa och vinner på att inte forceras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar