En lång memoar

Per Wästberg är  elegantast av svenska författare. Välformulerad, distanserad, akademiledamot - och flitig memoarförfattare. "Ute i livet" är den  fjärde, fristående del av hans memoarserie och den behandlar åren 1980-1994 - den kanske personligaste delen hittills.
  Jag kan inte tänka mig annat än att boken också delvis är en replik till hans dotter Johanna Ekströms roman om uppväxttiden, som kom i våras. Tänk så olika man kan minnas och uppleva de personliga sveken.
   Han skildrar också Afrika utifrån ett halvt sekels erfarenheter. På resor runt jorden möter han ett stort antal av de årens ledande författare och politiker: Mandela, Polens diktator Jaruzelski, Günter Grass, Nadine Gordimer - och i en skrämmande berättelse Robert Mugabe privat.  En äventyrlig resa på Franska Guyanas floder förebådar en lång kärleks övergång i ännu en ny kärleks smärtsamma turer.
   Här finnsen poetisk kärleksförklaring till Stockholm och till somrarna på Gotland, en granskning av drivkrafterna i en läsande, skrivande, älskande människas tillvaro. På välavvägd och vacker prosa gestaltar han sin självbild på ett övertygande vis.
   Om den är sann? Ja hur kan man veta det?.