I antologin "
Vardagshjälte 24/7" skriver 16 finlandssvenska skribenter om sina
upplevelser av att leva ensam med barn. Texter är skrivna
av Harriet Abrahamsson, en anonym, Anna Biström, Birger Enges, Sam Fröjdö,
Hanna Hjelt, Patrick Holmström, Jenny Ingman, Irina Johansson, Jenny
Kajanus, Marina Paqvalén, Mathias Rosenlund, Sofia Torvalds, Anki
Westergård, Ulla-Maj Wideroos och Malin Wikström.Om att vara rädd för att dö ifrån sina ungar, om att stå i iskyla med ett kruppbarn på en nattlig balkong, om slitet och att aldrig vara ledig, om stora beslut som måste fattas i ensamhet, men också om det positiva i att leva ensam med barn. Om att själv vara chef och bäste dräng, om att komma nära-nära sitt barn, få bestämma om uppfostran och rutiner.
Skribenterna har blivit ensamföräldrar på olika sätt: genom skilsmässa, partners död, genom aktivt beslut att skaffa barn på egen hand. Vissa lever i nya parförhållanden, andra är den enda vuxna i familjen. Gemensamt för dem alla är att de har gått igenom en stor smärta och bär ett tungt ansvar - och att de ständigt går vidare. Tillsammans med barnen.
Finns det någonting jag saknar här så är det barnets perspektiv. Nu talar föräldrarna ut men när får vi veta hur barnen hade det?
Tack för recensionen!
SvaraRaderaAngående barnens perspektiv vill jag kommentera så här:
Det är alltid farligt, tycker jag, att spekulera i hur barn har/hade det, för det är just det, spekulationer. När barnen väljer att berätta om det här, DÅ vet vi hur de upplever/upplevde det. Vår berättelse om barnens perspektiv, skulle färgas av våra egna farhågor, önskningar, självanklagelser etc - jag menar NÄR kan en förälder ge någon slags objektiv bild av det egna barnet? Vi älskar dem och vi beskyddar dem och det färgar allt. Och den subjektiva berättelsen blir ju min, inte mitt barns berättelse, inte mitt barns upplevelse.