Höstens bästa redan

Det känns lite snopet, att redan ha läst höstens bästa roman, Kjell Westös "Den svavelgula himlen". En episk roman som spänner från det oskuldsfulla 1960-talet till vår egen mörka tid. 

   En Helsingforspojke, romanens berättare och en halvlyckad författare, växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den okuvliga Alex och får vistas tätt intill familjen, som visar sig vara drabbad av olycka under den blanka ytan. 

   Romanens hett pulserande hjärta finns i kärleken mellan Alex lillasyster Stella Rabell och berättaren. Deras band är starkt men skoningslöst, den erotiska attraktionen förvandlas till en hunger omöjlig att stilla. Genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna vare sig välja eller välja bort sin kärlek.

   Romanen är också en berättelse om generationer och familjeband, Westö skildrar ömsint faderns obevekliga åldrande och han bryr sig om sina släktingar, om än på ett distanserat sätt. Kärlek och vänskap är också viktiga ingredienser men också en skildring av hur vi stämplas av klass.

    Världen tränger sig på men måste försöka uthärda det utan att hårdna. Här finns författarskapets alla signum, som den fina skildringen av staden Helsingfors. En stad som han skildrat så många gånger. I romanen kan man hör ekon från Westös debutroman 1996, "Drakarna över Helsingfors", också den en skildring av pojkars uppväxt och vad som formar dem. Men i höstens roman är skuggorna djupare än förr.