Om ön Själö i Nagu skärgård, Åboland, handlar Johanna Holmströms roman "Själarnas ö". En ö med en tragisk historia, på 1600-talet var ön en plats man skickade spetälska till. Själö är också en geografisk plats för mig. Pappa, som var galeasskeppare, brukade frakta ved till Själö och sommartid togs familjen med ombord som besättning. Jag var fem eller sex år då och jag minns att man kunde se tystlåtna kvinnor som vandrade omkring på ön. En del kom fram till galeasen och ville prata. Jag minns också en gammal träkyrka som stod mitt på ön, som jag minns det. Så den här romanen väcker associationer.Den kretsar kring tre kvinnor. Det är Kristina som en höstnatt år 1891 dränker sina två barn i Aura å. Sedan ror hon hem. Hon skickas till mentalsjukhuset på Själö, en plats som få patienter någonsin lämnar. Fyrtio år senare blir det den sjuttonåriga Ellis tur. Hon är en flicka från en borgerlig familj som vill att livet ska bestå av något mer än den snävt kringskurna livet i föräldrahemmet. Hon rymmer, tar jobb på fabrik, förälskar sig handlöst och blir indragen i en vansinneskarusell med drag av Bonnie och Clyde som övergår i flykt undan rättvisan. När hon fångats in placeras hon på Själö, där tiden tycks ha stått stilla.
Sjuksystern Sigrid blir länken mellan Kristina och Elli, mellan det gamla och det nya - samtidigt som krigets orosmoln svävar över Europa. Holmströms berättelse bygger på verkliga händelser och om priset som tre kvinnor betalar . Det är också en berättelse om galenskap och hur dess diagnoser skiftar enligt tid och kön och förstås om mentalsjukhuset som plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar