Patientens prislapp

Den svenska sjukvården står under debatt.Liksom den åländska. Vad får vården kosta?
   Skicklige DN-grävaren  Maciej Zaremba har tagit sig in bakom debattens fronter för att ta reda på hur vården egentligen styrs och hur det gick till när patienten blev kund och en del av industrin sjukvård.
I "Patientens pris", som är helt nyutkommen, rapporterar han om det som läkare och sjuksköterskor vetat sen länge och patienter fått känna in på kroppen: en "sjukvårdsmarknad" där vård blivit produkter.
    Så vad kostar en patient? Och vem kom på att patienter mår bättre av att bollas från läkare till läkare och att ingen har överblick? Vem sätter priset? Hur gick det till när våra politiker gjorde vissa patienter mer lönsamma än andra? Och vad är New Public Management?
   Det är frågor han söker svar på.
  Hans reportage väckte en storm av reaktioner när de vintern 2013 först publicerades i Dagens Nyheter. En av dem som reagerade var Magnus Lind, f d överläkare på Karolinska sjukhuset i Stockholm, och som i boken skriver om sina egna erfarenheter från "sjukvårdsmarknaden" och dessutom kommer med ett alternativt förslag till styrning och mätning av effektivitet i vården. 
   Det här är en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med vårdpolitiska beslut.

I medltidens stad

   Så är det Stockholms tur i att bli tema för Historiska Medias serie med arkeologiska guideböcker.    
  Arkeologen Elisabet Regner, anställd vid Historiska museet, är den som gett sig ut på vandring för att hitta spår av den medeltida staden. Och de finns, mest synliga i gamla stan, men också på andra platser. Men man behöver veta åt vilket håll man ska titta och det får man i den här boken.
    Det går fortfarande att hitta många spår av det som började som en pålspärr i Strömmen och slutade som det medeltida Sveriges största stad. Här finns Gamla stan där gatunätet i stora drag är detsamma som på medeltiden, och där nivåskillnaderna är stora. man får veta mycket om kyrkorna Storkyrkan, med Sankt Göran och draken, och Riddarholmskyrkan som under medeltiden var franciskanernas klosterkyrka. Om sjuk- och åldringsvård, om brott och straff och om vardagsliv skymtar en hel del fakta fram.
  Boken är rikt illustrerad med nytagna bilder och har bra kartor. Boken funkar både som guide i handen eller som läsa-före-resan-bok.

En svår balansgång

 Fransk-baskiska Marie Darrieussecqs nya roman "Flickan i Clèves" är en närgången skildring av unga kvinnors vänskap, sexualitet och rivalitet. Här återvänder hon till temat från debuten Suggestioner, som handlade om kvinnors objektifiering och kvinnans villkor i en mansdominerad värld. Och vilka kvinnliga strategier det finns för överlevnad.

  I centum står Solange som är en tretton år och ser på världen med en tonårings allvetande blick. Livet går sin gilla gång i den lilla sydfranska byn Clèves, men mycket pågår under den lugna ytan I byskolan där Solange går handlar allt om sex i snacket mellan tjejerna på rasterna. Det absolut viktigaste är att ha fått mens och sedan måste man förbereda sig på att bli av med oskulden.
   Är man efterbliven om man inte haft killar? Är det bättre att göra det med en kompis?
   Solange börjar experimentera och låter killarna göra vad de vill med henne och råkar ibland riktigt illa ut.
  Solange blir också vän med byns enstöring Monsieur Bihotz, som förstår henne. Men vad är fantasi och vad är verklighet i deras relation? Det får läsaren ta ställning till.
  Intressant författare från det franska språkområdet som man inte hör för mycket om här i Norden.

Säsongens mat

 Fast snön just har smält och naturen har tidig vår så har bokförlagen redan sommar och ger ut böcker om blommor, båtliv och mat.
     I kokboken" Sommarlätt"  bjuder matskribenten Mia Gahne på ett femtiotal enkla recept för lata dagar tillsammans med makalöst vackra miljöbilder tagna av Stefan Wettainen.
   Här finns recept på rätter med kött och fisk, röror och tillbehör och delikata desserter. Det serveras såväl grillat som drycker och bakat. Och naturligtvis gott om grönsaker, frukt och bär med inspirationen  från havet och skogen, från trädgården, från åkrar och ängar. Naturens skafferi räcker långt.
   Det är inte ett dugg ansträngande att åstadkomma läckra måltider just när det mesta smakar som allra bäst. Jag har faktiskt hittat flera recept jag vill testa. Som gös smaksatt med salvia och citron och serverad med - kantareller och en lockande het gurksallad. Så visst, den skulle passa bra i stugköket.

En riktigt bra roman

 Idag kom den ut, Liselott Willéns femte roman. "Jakthistorier" heter den och här försiggår en jakt på flera plan i den åländska staden Mariehamn. Författaren är född och uppvuxen på Åland men bor nu i Sverige.
  I romanen har Erik Sorsa återvänder till barndomsstaden  på Åland efter en framgångsrik karriär som chefsrekryterare. Han är ensamstående och finner plötsligt livet meningslöst, han har nått sina uppsatta mål och fått den status han eftersträvat. Så vad ska han nu jaga efter?
   På en tillställning i det nya kulturhuset får han syn på en kvinna i svart och Erik inte kan sluta tänka på. Samtidigt får han ett erbjudande om att rekrytera en ny chef till Mariehamns konstmuseum, ett uppdrag alldeles för simpelt för honom. Han accepterar när det visar sig att den attraktiva kvinnan  är gift med en av de tre aspiranterna.
  Erik, som alltid har haft kontroll, alltid har haft förmågan att avslöja människor och deras svagheter, snärjs in i en väv där det gäller att ta kontroll över någon annan. Men i kvinnan har han träffat sin like i manipulation. Vem är jägare och vem är byte?
  Willén har skrivit en tät och spännande roman som fångade mig helt. Läs den!

Inga glömda författare?

  Det finns inga bortglömda författare. Bara glömska läsare.
  Det hävdar Tomas Lidbeck, författare till "De bortglömda författarnas bibliotek" och bibliotekarie med ansvar för skönlitteraturen vid Stockholms stadsbiblioteks huvudbibliotek.
   Lidbeck har botaniserat i magasinen och presenterar essäer om 21 svenska och finlandssvenska författare som alla har något att säga nutida läsare, författare som är oförtjänt bortglömda och som är värda att få nya läsare. Här finns Marianne Alopaeus, Stina Aronson, Lars Görling, Ulla Isaksson,  Walter Ljungquist, Pär Rådström och Mirjam Tuominen. Och visst får man lust att läsa en del av författarna igen. 
  Idag, när konkurrensen om platsen i bibliotekens hyllor stenhård, förpassas böcker allt snabbare till dammiga magasin. Men det finns all anledning att ta sig en titt i magasinen, för där kan man hitta författare som visar sig vara verkliga fynd eller återupptäcka författare som tidigare varit flitigt lästa men inte längre platsar på bibliotekens synliga hyllor.
   Våga fråga en bibliotekarie om böcker som inte står framme!

I en cynisk värld

"Pojken i resväskan" är den första romanen i en serie om danska sjuksköterskan Nina Borg, skriven av Lene Kabberböl och Agnete Friis.
    Det är en ganska ruskig historia som jag ibland måste lägga den
ifrån mig, men jag vet ju att barn har det så här. Så av nån sorts solidaritet läste jag vidare.
   Nina Borg är alltså sjuksköterska och har svårt att värja sig mot allt det lidande hon möter i sitt arbete med flyktingar för Röda Korset. När en väninna oväntat hör av sig och ber om hjälp att hämta en väska på Köpenhamns centralstation, finner Nina något hon aldrig kunnat föreställa sig: en liten pojke, naken och neddrogad - men lyckligtvis vid liv. Hon bestämmer sig för att på egen hand ta reda på vem pojken är och varifrån han kommer. 
  Det visar sig vara ett livsfarligt beslut, som sätter hela hennes tillvaro på spel.Boken är välskriven och de obehagliga undertonerna är lika bra som i en Hitch-film.
   Är man känslig så gör man klokt i att inte läsa den före sänggående.
 

Den 16:e om Brunetti

  Det är natt i Venedig när ett gäng uniformerade män bryter sig in hos barnläkaren Gustavo Pedrolli, misshandlar honom och kidnappar familjens arton månader gamla baby.
   Öppningsscenen är stark i Donna Leons "Saknad till döds" som nu finns på svenska. Enligt uppgift den sextonde boken - och en stark en.
   Kommissarie Guido Brunetti inleder sin undersökning på sjukhuset, där ingen kan förstå varför någon skulle vilja ge sig på den respekterade barnläkaren. Men som vanligt går Brunetti sina egna vägar i jakten på ohederlighet och korruption.Och skrapar man på ytan finns alltid någonting gömt under.
Vill man veta mer om Brunettis Venedig kan man med fördel läsa Toni Serpedas bok "Brunetti's Venice" där författaren går i kommissariens fotspår. Från hemmet i San Polo till jobbet på La Questura, förbi favoritrestauranger men också till mer avlägsna delar av stan.
  Läsningen djupnar när detaljer beskrivs.

Intressant om folkets kläder

  Marie Ulväng är en ung forskare som skriver om ett udda ämne, om sambandet mellan böndernas kläder och ekonomi." Klädekonomi och klädkultur" heter hennes publicerade avhandling och visar  hur förutsättningarna för att skaffa och upprätthålla en bondegarderob skiftade över tid och utifrån individens kön, ålder, sociala position och ekonomiska förmåga. 
   Till skillnad från tidigare studier analyseras den enskilda individens klädinnehav utifrån både hushållets socioekonomiska ställning och konsumtionssamhällets framväxt.Det handlar alltså inte om de på 1900-talet konstruerade folkdräkterna som förknippas med nationalromantik och hembygdsrörelse. 
   I undersökningsområdet Lillhärdal i södra Härjedalen, liksom i stora delar av södra Norrland, kan 1850-talet betraktas som en brytningstid mellan traditionella och moderna förhållningssätt i fråga om kläder.   Här skildras hur välstånd uttrycktes med manufakturtillverkade tyger under 1800-talets första hälft och hur betydelsen av mode blev allt viktigare över tid. När fabriksvävda bomulls- och halvylletyger ersatte slitstarkt vadmal, linne och skinn förkortades plaggens livslängd och påskyndade modets växlingar.
   Förändrade klädbehov och nya ideal där mannen fick en tydligare roll som familjeförsörjare och hustruns arbete i högre grad koncentrerades till omsorg om hem och familj, innebar att bonden och bondhustruns garderober gick skilda vägar. Bondens garderob tog betydligt större resurser i anspråk än bondhustruns under 1800-talets sista decennier.
  Super intressanta tankar tycker jag. Kläder har alltför länge bara varit etnologers sak.

Kilpis kärva kärleksbud

Redan 1999 kom Eeva Kilpis diktsamling "Tack för igår", dikter som tar sin sin utgångspunkt i en mors död, och skildrar åldrande, kärlek, passion, närvaro i nuet och bandet mellan generationerna.
  En kvinnas hela levnadslopp och många yttre och inre landskap träder fram och tecknas med varma färger och djup inlevelse. För översättningen till svenska står Kerstin Lindqvist

.
   Den här boken blev mitt val när jag drog med fingret över bokryggarna. Ja! Den var det länge sen jag läste. Och man blir aldrig besviken på Kilpis kärva ton som vibrerar av  starka känslor. En sentimental författare skulle inte klara av att skriva om saknad så det hugger i bröstet på läsaren. Men Kilpi gör det, med lätthet.
  Så här inleder hon samlingen:

När mamma hade dött
slog sig ålderdomen ner på min gren
först bara för att i sin hemlöshet
vila en stund
utom sig som den var.
Så började den trivas...

Har man en gång börjat traska runt i Kilpi-land får man den ena goda formuleringen efter den andra.

En ovanlig karriär

  "Jag vet var jag kommer ifrån" heter Ingemar Eliassons nyutkomna memoarbok med underrubriken "Stycken om mitt liv". Och han har skrivit boken själv, utan spökskrivare. Och när man ser på inledningen till boken ser man att han publicerat ett antal böcker tidigare.
  En vindlande berättelse om lanthandlarsonen som blev kungens riksmarskalk; om lärarvikarien som blev folkpartistisk arbetsmarknadsminister. Från den värmländsk landsbygd till det kungliga hovet - hur går en sådan resa till?
  "Jag är i grunden oppositionell och jag är i grunden rädd för konflikter. Det är ingen bra blandning av egenskaper" skriver han i inledningen. Och båda dragen har han haft nytta av.
    Ingemar Eliasson har arbetat i tre borgerliga regeringar under 70- och 80-talen, som landshövding på 90-talet och åren 2003-2010 som riksmarskalk. Här berättar han öppet och med stor självinsikt om slitningar och utmaningar i det politiska toppskiktet, om att återvända till sin barndoms Värmland som landshövding, och inte minst om att arbeta nära kungen i tider av både medgång och hård kritik.
  Intressanta interiörer om vilka kontakter en riksmarskalk bör ha och vilka han får ändå. Resonemang om monarkins ställning och om vad en kung får säga finns här. En lättläst memoarbok som bör kunna intressera många.

Helgen är räddad

Jag har haft det på känn att Elly Griffiths nya bok var på väg - och idag kom den. Nu är helgen räddad vad beträffar njutläsning för Griffiths är en så bra intrigmakare. I "En orolig grav" handlar det, som så ofta om intriger i högskolemiljö. Hemligheter som inte får komma fram och som kan vara dödligt farliga.
   Det börjar med att  en man blir innebränd i sitt hus vars ytterdörr är låst utifrån. Offret är en före detta studiekamrat till arkeologen Ruth Galloway - som är Griffiths hjältinna - han har strax före sin död skickat ett brev i där han berättar att han gjort ett sensationellt fynd i närheten av Blackpool.   
   Fyndet rör den mytiske kung Arthur och eftersom Ruth är specialist inom området gamla skelett ber han om ett expertutlåtande. I samma brev framgår att han är rädd, men han hinner aldrig förklara varför.
  Och allt medan Ruth kartlägger Dans upptäckt börjar omgivningen bete sig misstänkt. Det står klart att starka krafter inom universitetsvärlden vill undanhålla något från offentlighetens ljus.Det här är den femte boken om rättsarkeolog Ruth Galloway och kommissarie Nelson, ett omaka par med komplicerad inbördes relation. Torr humor och skickligt sammanvävda intriger har gett Elly Griffiths böcker en stor och hängiven läsekrets.Har ni inte läst henne förut så prova med "Janusstenen" eller "Huset vid havets slut".

Uppror mot slaveriet

  Marcus Rediker är professor i historia vid University of Pittsburgh i USA. I sin forskning har han specialiserat sig på sjöfartshistoria ur ett underifrånperspektiv. Ett sådant perspektiv hittar man i nyutkomna "Amistad" som berättar om ett slavuppror till sjöss - som slutade lyckosamt för slavarna.

   Den 28 juni 1839 lägger slavskeppet La Amistad ut från Havanna och sätter kurs mot plantagerna i sydstaterna för att leverera sin mänskliga last av fyrtionio män och fyra barn. Men efter fyra dagar till havs gör fångarna uppror, dödar kaptenen och tar kontroll över skeppet. Allt i syfte att återvända till sina hem i Sierra Leone på andra sidan Atlanten.
  Men det blir en hemresa med förhinder. Efter några veckor infångas de av amerikanska krigsfartyg och kastas i fängelse i Connecticut.  Men i den efterföljande rättegången frias överraskande nog afrikanerna, och så småningom lyckas de återvända till Afrika.
  De här är en  händelser utgör ett av de mest omskrivna kapitlen i slaveriets historia. Men oftast har huvudrollerna getts åt jurister och politiker.
  I sin bok kan historikern Rediker med hjälp av tidigare inte utnyttjat källmaterial vända på perspektiven. Centrum i hans berättelse blir den lilla grupp afrikaner som riskerade sina liv för friheten, när de mot alla odds satte sig upp mot spanska och amerikanska slavhandlare och deras regeringar och segrade. Deras uppror gav eko över hela världen och förändrade kampen mot slaveriet.
  Såna historieböcker behöver vi fler av.

Hitta till gröna rum

Om man bara vet var man ska leta finns så många härliga, grönarum i Stockholm. Parker som fungerar som stadens lungor och oaser, där man kan finna lugn.Och där trötta resenärer kan vila sina ben en stund.

   Hans Wester, som kan titulera sig slottsträdgårdsmästare, presenterar i nyutkomna "Stockholms gröna rum" några favoriter. Hans egna bilder illustrerar den vackra boken. Bland de 18 parkerna i  hittar man både klassiska utflyktsmål och nya platser att älska.  Mitt i innerstadens stress  hittar man pärlor som Centralbadets trädgård och Berzelii park och en bit utanför staden kan man njuta av Drottningholms pryd­liga barockpark eller hitta oväntad blomsterglädje i förorten Skärholmens perennpark.
   Här får man läsa både om  trädgårdarnas historiska bakgrund och den odlings­filosofi de är byggda utifrån, allt för att fördjupa besökarens upp­levelse De odlingsintresserade får veta vilka växter som odlas i trädgårdarna så att man själv kan låta sig inspireras till vilka växter man vill plantera i den egna trädgården.
    Texterna följer ofta trädgårdarna och parkerna under ett helt växtår, så att läsaren vet vad man har att vänta sig av parken under de olika årstiderna, och när man kommer att mötas av den allra mest strålande blomningen. Bilder tagna under alla årstider, som visar att parkbesök inte bara behöver vara ett vår- eller sommarnöje.
  Förstås har man stor glädje av boken hemma i läsfåtöljen. Formatet är stort så det är ingen bok man stoppar i handväskan.

Enquist och erotiken

  Vid flodens strand står en flock av döende vänner, de vädjar att han ska förklara hur allt hänger ihop, till exempel detta med kärleken. Och kvinnan i Larssonsgården. Hon på det kvistfria furugolvet. 
Ska han skriva sanningen?
  P O Enquists nya roman" Liknelseboken" tar läsaren tillbaka till det numer mytiska Hjoggböle. Boken är som på flera sätt en följebok till memoarromanen "Ett annat liv" från 2008. Och för att göra det klart för sig och för läsarna står det "en kärleksroman" på pärmen. Den roman han aldrig trodde han skulle skriva.  Det handlar om Modern och Fadern, om bokahopen och om det går att slutligen lägga samman det som verkligen betydde något. Fram träder en kärleksskildring som tar sin början i ett möte mellan den unge 15-åringen och en äldre kvinna på ett kvistfritt furugolv i Larssonsgården.
  Enqvist är en skicklig berättare. Ändå känns det som att det finns ett motstånd hos mig när jag läser. Den sveper mig inte med, jag börjar kolla på hur han utför hantverket att berätta.
   Och så tycker jag att den nakna rumpan på omslaget är övertydlig.
  OK P O, vi förstår att det är en roman om erotik och vad den leder till.

Timmar av glädje väntar

  Jaaa!
Precis vad som behövs en grå måndag, attvårnumret av Vi Läser landar i lådan. Fullproppat med intressant läsning som räcker några timmar.
  Här finns Johannes Anyuru, intervjuad i hemstaden Göteborg, där han berättar om nästa steg i karriären och sina febriga skrivperioder. Läs om sorgen över den förlorade pappan och den slingriga vägen från hiphop till parnassen, och den dramatiska religiösa upplevelsen som förändrat hans liv.
  Den Garbo-skygga kanadensiskan Alice Munro, hyllad för sin novellkonst och ständigt tippad som Nobelpristagare har Martin Gelin träffat i snöstormarnas Kanada. Hur får hon egentligen inspiration till sina berättelser, och var håller hon själv hus? En del av svaret ger hon.
   En rad nya svenska romaner visar att den klassiska genren dystopier är full av energi. Tidningen pratar med författaren Mattias Ronge, som skriver om ett framtida Sverige på väg mot kollaps och Karin Tidbeck, som skrivit en skrämmande och absurt rolig roman om en framtid där… klockan vridits tillbaka.
  Och så har tidningen frågat Cecilia Hagen var hon har sin Kulla-Gulla i hyllorna. Svaret överraskar.

Saknar moralisk kompass

  I sin nya roman "När duvorna försvann" fortsätter Sofi Oksanen att borra i Estlands moderna historia. Den här kan ses som en fortsättning på "Utrensningen" och i den här romanen hamnar man i både 40-tal och 60-tal.
  I lördagens DN Intervjuas hon stort, hon har besökt Stocholm för att ta emot akademiens nordiska pris. Hon berättar att hon hade letat ett bra tag efter en lämplig huvudperson till sin roman, när hon av en slump hittade en förebild som passade till Edgar. Han skyr inga medel när det gäller att klara det egna skinnet. 
  Någon moralisk kompass håller han sig inte med, han samarbetar med dem som har makten. Han hyste också hyste en obegränsad beundran för sin tids stora celebriteter - flygare - och som själv ville bli det. Han spelade flygare, berättade historier om farliga situationer han hade upplevt under flygningar och talade om alla berömda passagerare han haft. Han lät fotografera sig som pilot.
   Men han flög aldrig. Han hade inte ens licens.
  Som vanligt har Oksanen metodiskt samlat material till romanen..Hon började med att se filmer med flyguppvisningar, lärde sig skjuta med  k-pist - jag vill veta hur det känns, säger hon - och tänkte på mannens fru, och deras äktenskap, som byggde på lögn.

Osympatisk liten roman

 Säg Pija Lindenbaum (bilden) och de flesta nickar igenkännande. Hennes barnböcker är många uppvuxna med. Nu debuterar hon som vuxenförfattare med kortromanen "Plats":
  Den handlar om en medelålders kvinna som håller på att bryta ihop. Hon är en alldeles vanlig kvinna med kontorsarbete och man och en vuxet son som har hamnat i ett tillstånd där allt börjar kännas främmande. Vardagliga möten och situationer känns konstiga och hotfulla. 
   Så en dag lämnar hon hem och arbete och barrikaderar sig i en sunkig, lånad lägenhet där hon skär av förbindelsen med omvärlden. Slänger mobiltelefon och dator.Och så skaffar hon en hund. Nu är det bara hon och hunden.
  Jag tycker det här är en osympatisk liten bok, inte minst för att kvinnan bara ser sig själv och inte vad som händer omkring henne. Och hunden hon skaffar, ja inte är det för att hon gillar hundar utan för att hon ska ha någon att dominera. Och hunden går det illa för, på alla sätt och vis. Tänker inte gå in på detaljer men jag har svårt för beskrivningarna här.
 Så, läs den här - om ni vill känna er inlåsta med en oförutsägbar kvinna.

Lena ville vara fri

Igår landade den första större biografin över Lena Nyman på mitt bord. Jag har bara bläddrat och läst här och där men det är nog en bok i min smak som Annika Persson skrivit. "jag vill ju vara fri" heter den.
   Lena Nyman är en av de största skådespelarna i sin generation inom teater och film.
   Hon nådde till och med internationell ryktbarhet i Nyfiken-filmerna, som exporterade "den svenska synden" i slutet av 60-talet. Och oj vad många elaka kommentarer hon fick höra för att hon visade sin högst normala bara rumpa på film! Sexism är inget nytt påfund, om nån trodde det.
  Titeln på boken är väl vald, Lena Nyman: hon gick alltid sin egen väg och följde sitt huvud och sin känsla för karaktärernas särart. Få har gjort så många olika roller som hon, men hon förblev sin egen, för hon ville ju vara fri. Fri att göra det hon trodde på, utan påtvingade gester och masker.
   Lena Nyman gick bort i februari 2011, 66 år gammal. Tack vare ett unikt och rikt källmaterial i form av efterlämnade brev, dagböcker, bilder och memoarutkast tecknar kulturjournalisten Annika Persson ett levande och personligt porträtt av denna sammansatta människa som levde med sina fel och brister men ändå vågade följa den egna inre rösten.

Åt skogen med skogen

 Maciej Zaremba, med rötter i Polen, är en av Sveriges främsta journalister. Han har blivit känd för sina djuplodande och engagerade artikelserier på vitt skiftande teman. Som skolan, mobbning i arbetslivet, sjukvården och polska rörmokare.
  I fjol tog han itu med den svenska skogen och artiklarna ges nu ut som bok med titeln "Skogen vi ärvde". Han konstaterar att svenskarna definierar sig som ett skogsfolk och "det susar av skog i många efternamn". Lindström, Björklund och Almqvist.
  Vi säger »vår skog« utan att äga den. Men har vi, alla vi som går i den, plockar bär i den, vilar i den, egentligen någon rätt till skogen? Striden om skogen tycks stå mellan dem som ser skogen som bara råvara och dem som vill rädda alla hotade lavar. Men finns det plats för skogen som kultur i den diskussionen? 
  Efter att ha läst boken inser man att svaret på frågan är nej. Myndigheterna jobbar aktivt med att hjälpa skogsbolagen att skörda skog. Snart finns inga orörda storskogar kvar. Landsbygdens miljöer har blivit underklass och snart finns bara industriskog kvar.
  Hur gick det så?
  Zaremba ger svaret - och vet att tåget har gått för skogen. Det är rent åt skogen med skogen.

En skitstöverl som skriver bra

 Louis-Ferdinand Célines roman "Resa till nattens ände" publice­rades första gången 1932 och möttes av chockerade kritiker. Nu finns boken i skicklig nyöversättning till svenska av Kristoffer Leandoer.
  Romanen är utan tvekan ett mästerverk och en udda fågel i fransk litteratur. Céline är en känd hatare, han hatar människors beteende och hatar sig själv för hatet. Bara när människan sover kan man stå ut med henne. Célinne tycker att det är rätt att vara feg, rätt att ljuga och rätt att smita.
  Gång på gång räddas huvudpersonen Bardamu från omöjliga situationer just för att han slingrar sig på ett samvetslöst sätt. Han kastas från första världs­krigets skyttegravar via franskkoloniala Afrika  till löpande bandets Amerika, för att till sist hamna i en tillvaro som läkare i en förort utanför Paris.
  Där han sitter och hatar allt, livet mest.
   Boken skulle vara omöjlig att läsa om det inte var för att Céline hela tiden bjuder in läsaren till ett språkligt fyrverkeri som gör att man läser vidare.
  De så kallat hårdkokta kan slänga sig i vägg i jämförelse med Céline.
  Men kan man faktiskt gilla Céline? Han var ju en skitstövel. Skrev antisemitisk propaganda på 30-talet. Efter kriget dömdes han till fängelse och  vanära för samarbete med tyskarna.
   Själv tror jag att han accepterade att livet var för j..ligt, det ingick i hans världsbild att det var så. Men visst ska man läsa romanen, en svartskimrande fransk pärla.

Bättre än sitt rykte

  Jag har just börjat läsa David Hipshons färska biografi över Richard III, en av historiens mest förtalade kungar. Inte minst på grund av Shakespeares drama som gör honom till den värsta och fulaste skurken på tronen. Puckelryggig och ondsint. Alldeles nyss har man kunnat identifiera de upphittade resterna av kungen och han ska snart få vila i en begravningskyrka.
  Hipshon betonar att det första man måste göra är att skilja åt den historiska personen och alla myter om honom. Gör man det så kastar Richard III nytt ljus över både Englands och kungamaktens utveckling under senmedeltid.
  Just det här med att demonisera personer som är döda fick man ett färskt exempel på igår när det meddelades att Margaret Thatcher dött.
  Naturligtvis kom det omedelbara kommentarer på det. Som "äntligen" och "ska pissa på hennes grav". Och det av sansade (?) nordiska debattörer som knappast har en relation till den avlidna, bara till myterna om henne.
  Och jag hoppas de tar sig i akt, de som gläds över andras död. Det ska man inte göra, både av mänsklig hänsyn och av allmänt folkvett. Och för att hämnden kan drabba det uppblåsta egot när man minst anar. Man behöver inte tro på det - men varje dag händer saker som ingen trott skulle hända...

Kärlek i skuggan av krig

  Alex Capus, bosatt i Schweiz men född i Normandie, är på kontinenten en välkänd författare men hos oss är han okänd. Romanen "Léon & Louise"är den första som översatts till svenska. Det är en kärlekshistoria som får mig att tänka på Truffauds film "Jules & Jim". Mellankrigstid. förlorade illusioner och krossad kärlek. Men ändå, under ruinerna finns det liv.
  Romanen börjar vid den franska Atlantkusten under första världskriget: två unga människor blir förälskade, men rycks ifrån varandra under ett våldsamt flygangrepp. Båda håller den andra för död. Léon gifter sig, och Louise, med sitt omättliga begär efter självständighet, går sin helt egna väg tills de av en ren tillfällighet möts igen i Métron, 1928 i Paris.
   Romanen tar slut i Paris 1986 då Léon begravs.  Capus berättar med lätthet om en kärlek i ett århundrade av krig. Detta par, Léon och Louise, trotsar alla konventioner genom att hålla fast vid sin kärlek och för ett egensinnigt, ibland rent komiskt, dubbelliv. En berättelse om en stor kärlek som trotsar alla odds. Den tar bara slut alltför fort, den här romanen på mindre än 300 sidor.
   Jag ska nog botanisera och se om man kan hitta fler romaner av Capus på andra språk.

Bli en asfaltängel?

  Johanna Holmströms nyutkomna roman heter "Asfaltänglar"och handlar om samtiden konflikt mellan tradition och modernitet.
  Sarah är finlandssvenska och jobbar på resebyrå och har konverterat till islam. Sina kvällar tillbringar hon online där hon diskuterar religiösa problem med sina muslimska trossystrar. Hon låser in sin dotter Leila i lägenhetens trygga förvar om nätterna, men lämnar fönstret olåst.
   Sarahs man Farid är invandrare från Maghreb-regionen. Han har skämt bort sin äldsta dotter Samira men nu börjar snaran dras åt kring henne - hon är giftasmogen. Han är starkt förankrad i sin nordafrikanska kultur, men har aldrig brytt sig om att läsa Koranen.
  Men Samira vill skapa sig ett eget liv, studera, gå på klubbar och förälska sig i den hon vill som andra finska tjugoåringar. Hon flyttar hemifrån, blir av med mödomen och försöker förverkliga sin egen form av islam.
  Lillasyster Leila är femton år. Osynlig i skolan, läser om kändisar och hänger på stan. Hennes bästa vän Linda är en förstaklassens pinuppa älskar Brintney Spears och alla pojkar som älskar henne.  
   Samtidigt planerar Farid för Samiras bröllop.En familjeroman om patriarkatets makt, kulturkrockar och det smärtsamma i att slitas mellan identiteter. Det som de här flickorna är mest rädda för är att bli asfaltänglar; flickor som knuffats eller hoppat från balkonger för att de dragit vanära över den patriarkala familjen. Sånt händer då och då.
    Holmströms flickor är starka och smarta, hemmastadda i ett hårt samtida Helsingfors av metrotunnlar, rasistiska vaktfirmor och köpcentra. Med rasande energi, humor och ilska slår de sig fram. Men hur långt räcker deras vänskap - egentligen? Det är många brännande frågor som avhandlas här och de kommer att fortsätta vara problematiska länge än.

En lovsång till lättja

  Dan Rosenholms nya bok "Trädgårdshandbok för lata" kan bli räddningen för den som gärna vill ha en prunkande trädgård, men föredrar häng­mattan och hamocken framom spade, gräsklippare och skottkärra. Med sin långa erfarenhet vet han att man kan få en vacker trädgård med en minimal arbetsinsats.
    Han delar här med sig av sin kunskap och ger handfasta råd, ofta med glimten i ögat. Om hur vi ska göra för att slippa klippa gräset stup i ett och hur man kan bli vän med mossan i gräsmattan - den är ju mjuk och grön, hur vi anlägger en rabatt så att ogräset inte har en chans att överleva, och vilka rosor som nästan inte kräver någon skötsel, men ändå blommar rikligt flera gånger per säsong. 
   Alla växter behöver inte heller vara äkta, varför inte satsa på några underhållsfria kaktusar i plåt? Och alla växter behöver inte heller planteras direkt på marken utan sköts betydligt mer lättvindigt i en pallkrage eller en kruka. Den utsökt vackra magnolian kanske verkar väl exklusiv och svår, men Dan Rosenholm ger här initierade tips om hur även den kan trivas utan allt för stor insats. När hösten kommer kan de lata fortsätta ta det lugnt, det finns nämligen många insekter, fåglar och fjärilar som är glada och tacksamma över att få kalasa på fallfrukten.
  Boken är illustrerad med Dan Rosenholms egna härliga trädgårdsbilder. Och det bästa rådet i boken är: Den som INTE lyder råd är vis. 
   En trädgård sköts bäst enligt eget huvud.

Spökryttare i Normandie

  Jag har dragit ut på läsningen så länge jag kunnat av Fred Vargas senaste bok, som jag läst på engelska. Orkar inte vänta på att den eventuellt kommer på svenska. Hade gärna läst den på originalspråket franska men kan inte hitta den.
  "The Ghost Riders of Ordebec" tar oss med till en liten by i Normandie. Lugn och sömnig, visst, men under ytan bubblar det av starka känslor.
  Vargas, som är hitoriker från början, tar en myt från 1000-talet som avstamp. Den handlar om en spökarmé som rider genom Ordebec och förebådar ond bråd död.
Ryttarna plockar upp människor som begått brott men förblivit ostraffade och de som ses i visionen kommer att dö. Bara en person i varje generation i Ordebec har förmågan att se ryttarna och nu är det Lina Vendremont som sett dem. Och det första dödsfallet inträffar.
   Lindas mor söker upp kommissarie Adamsberg i Paris, för hon är rädd för att dottern ska råka illa ut. Och förstås kan han inte hålla sig från fallet där en kallblodig mördare tar historien till hjälp för sina dåd.
  Samtidigt tornar andra problem upp sig på jobbet, och kommissarien försöker också vänja sig vid att han är far till en tjugoåring - Armel.
  Vargas har tre gånger vunnit det internationella priset Silver Dagger och hon är definitivt värd alla pris hon får. Och oj vad jag saknar hennes välbeskrivna normandiska värld, det här var en riktig höjdare.

Ordna fest à la vintage

   De populära mode- och vintagebloggarna Linda Hansson, Louise Lemming och Emma Sundh presenterar sju olika teman för fest i nyutkomna" Vintageparty", en förföriskt vacker bok som


tar avstamp i sent 50-tal och i 60-talet. I boken finns beskrivning på hur man syr sig en klockkjol - och ack ja, de var mode i ungdomen. Jag minns en röd med härlig vidd.
    Vintagebröllop och temafester med utgångspunkt i Do It Yourself-rörelsen, är en stor trend i USA och Storbritannien. Nu tar författarna konceptet till Sverige och använder svenska referenser. Visst, vi som varit med ett tag kan tycka att originaltiden var bättre - vi var ju unga då. Men ingen mår dåligt av lite verklighetsflykt heller.
   Det är bara att ta till sig av de vackra bilderna, finurliga tipsen, läckra recepten, inspirationen för sminkning, frisyrer och kläder och en nypa av din egen kreativitet gör det perfekta partyt möjligt.
    Miljömedvetenhet, budget och man tager vad man haver är utgångspunkt för idéerna.
   Författarna uppmuntrar oss också att ta till vara våra originella och genuina miljöer. Låt festlokalen utgöras av en folkpark, en vacker gammal lada, en vindpinad brygga, en ungdomslokal på landet eller en blommande äng och bygg din fest på teman sprungna ur historiska traditioner - allt för att skapa nya och personliga traditioner.

I den lila åldern?

"När åren börjar ila
klär sig tanterna i lila"
  Vem som skaldat så vet inte Cecilia Hagen men hon håller med om att det stämmer. Lila är en fin färg för dem som passerat 60-strecket. Hon har skrivit några böcker tidigare om Kulla-Gull-generationen, som växte upp med böckerna om Kulla-Gulla, och som nu nått mogen ålder.
  Hagens nya bok heter "Kulla-Gullas lilla lila - Ett manifest för blivande pensionärer och  riktar sig till den som står i slutet av sitt yrkesliv eller redan blivit pensionär. Det är en  rolig och lätt syrlig ABC-bok för blivande tanter och alla andra. Fylld av tänkvärda, inspirerande och oväntade tankar om pensionsåldern skriver Cecilia Hagen på sitt oefterhärmliga sätt om alltfrån Barnbarn och Bostad, Choklad och Champagne till Ilska och Inkontinens. Hon diskuterar Erica Jong och Jane Fonda, Nora Ephron och nätdejting och grunnar över Mat och Motion ... och på P självaste Pensionen. 
   Mest handlar det främst om att försöka glädja sig åt friheten istället för att drabbas av pensionsångest. För vem är man när man inte längre har ett arbete att gå till? När man inte har något annat svar på den första fråga  "Och vad sysslar du med?" än: "Jag är pensionär". 
   Det kan säkert vara knepigt för många av oss. Är man ensamstående kan det bli lite ödsligt att vanka omkring mol allena hemma, är man inte ensamstående kan det bli minst lika knepigt att vanka tillsammans med någon annan dagarna i ända. Eller kanske vankar man överhuvudtaget inte och tiden räcker knappast till.
  En hoppfull liten bok och betydligt mer underhållande än Maos lilla röda - en bok som många kullagullor träffat på... 

Leffler ut ur skuggorna

  I fjol kom Monica Laurtitzens stora biografi över Anne Charlotte Leffler (1849 - 1892). en kvinnlig dramatiker som var mer spelad än strindberg men som sedan negligerats.
   Nu kommer ett urval av Lefflers noveller , hör till hennes skarpaste texter. Hon diskuterar alkoholism, lesbisk kärlek, föräldraskap, sexualitet och moral, ämnen, utan även ett som svensk litteratur aldrig tidigare hade diskuterat så rakt på sak.
   "I krig med samhället och andra texter"  är en samling med Lefflers bästa noveller. Urvalet har gjorts av Claudia Lindén, FD i litteraturvetenskap, som också skrivit introduktioner till texterna. Samlingen innehåller också ett romanutkast som - om Leffler fått leva - kanske skulle ha blivit Sveriges första lesbiska roman. Fast hon var nog för tidigt ute för samtiden både hyllade och föraktade hennes radikala idéer.
   Bra är det att Leffler lyfts fram ur skuggorna. Alltför länge har Strindberg fått vara den enda rösten som skildrar det slutande 1800-talets samhälle och samliv, ur sitt perspektiv. Det är alltid bra med flerstämmighet.

Lang i välbekant miljö

  Nummer två i Norstedts nyutgivning av Maria Lang är "Farligt att förtära, en deckare som utspelas i en för författaren välbekant miljö. ett läroverk. Lang var ju själv både lärare och rektor vid en flickskola i Stockholm.
   Det är examenstider på Stockholms Stadsläroverk och förberedelserna pågår för fullt inför den stora vårfesten med middag, dans och så kvällens clou: den traditionsenliga teaterföreställningen. I slutscenen faller hjältinnan ned på scengolvet till rungande applåder men det hör inte till pjäsen - hon har blivit förgiftad med cyankalium.
   Puck och Einar Bure  undervisar båda på läroverket och kommissarie Christer Wijk är snart på plats. Men knappt har han kommit dit förrän han gör en hemsk upptäckt, under scenen ligger ännu en död elev.
  Den första nyutgivna Lang som kommit i vår är "Mördaren ljuger inte ensam" och "Inte fler mord!" kommer snart. Gillar man pusseldeckare så är böckerna att rekommendera, Lang lägger stor vikt vid mysteriernas uppbyggnad.