Det slår mig när jag tittar i hyllorna att det finns många bra böcker som liksom bara sjunker undan och slås ut av det modernas brus. Ett sådant författarskap är Moa Marinsons.
"Mor gifter sig" är första delen av en trilogi om proletärflickan Mia och
hennes öden i det tidiga 1900-talets klassamhälle. Den skrevs som motvikt till de
"pojkbiografier", som 1930-talet var så rikt på och gavs ut 1936. Boken är dessutom unik i
svensk litteratur genom sin dynamiska mor-dotterskildring. Att innehållet är självbiografiskt slår berättaren fast. Den här utgåvan har
ett nyskrivet förord av Ebba Witt-Brattström.
Handlingen är enkel. Mor gifter sig och Mia kan inte alls förstå vad det ska vara bra för.
Styvfadern tillhör kategorin vuxna som inte tror att en sjuåring
begriper mer än en tremånaders gris.
Varför kvinnorna vill ha en vacker
karl som tar dem om livet och gör dem med barn är ett av tillvarons
mysterier, som inte ens Mias klara förståndsgåvor rår på.
I hennes värld står modern och hennes slit för brödfödan i centrum.
Högsta lyckan är ett hem med blåelseblommor på en kritad spismur. Men
varje gång de vuxna träter och slåss betyder det nya och smärtsamma
uppbrott för Mia.
Faktum är att romanen till stora delar känns angelägen och den är skriven med flickan i centrum.
Den här borde jag läsa om. Jag läste den i tonåren och då var jag nog för ung för att uppskatta den.
SvaraRadera