"Samhällets olycksbarn" av Victor Hugo (1802– 1885)
är en av världslitteraturens allra främsta romaner. Den har ett spännande
intrigbygge i humanistisk anda om kärleken, plikten och kampen mellan
gott och ont. Verket, som blandar realism och samhällskritik med
färgstark romantik, har filmatiserats ett antal gånger och är också den
roman som musikalen Les Misérables bygger på. Fast jag måste nog säga att romanen är bättre som tidsbild i fråga om det hårt skiktade Frankrike.
Jean Valjean, en utfattig skogsarbetare från byn Faverolles, ställs år
1795 inför rätta efter att ha stulit en bit bröd. Han döms till fem års
straffarbete som galärslav. Efter flera misslyckade rymningsförsök, som
förlänger hans strafftid, blir han efter nitton långa år i kedjor
äntligen fri. Men friheten visar sig snart vara skenbar, för väl ute
möter Valjean ett nytt slags fångenskap.
Det spelar ingen roll att han
avtjänat sitt straff; i samhället är han för alltid stämplad som
brottsling och behandlas därefter. Med tiden ger den före detta fången
efter för bitterheten och hatet. Han bestämmer sig för att straffa
samhället och begår ett nytt brott, en illgärning som ögonblickligen
skulle skicka honom tillbaka till galärerna om den blev känd. I och
med brottet som Valjean begår träffar han på en biskop som genom en
alltigenom god handling får den förbittrade gamle galärslaven att
omvärdera allt. Han förkastar sina tidigare synder, kallar sig herr
Madeleine och svär att alltid göra gott. Han blir borgmästare i den
lilla staden Montreuil-sur-Mer och tar sig an den prostituerade Fantine
och hennes dotter Cosette.
Men går det att helt utplåna sitt förflutna?
Kan det finnas någon som minns den Jean Valjean en gång var – en
straffånge på samhällets absoluta botten? Kring det kretsar romanen som kom i pocketutgåva i fjol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar