Om de små - då

   Barn är ofta förbisedda i historien. Den vanliga synen bland historiker har varit att barn länge betraktades som små vuxna, en sorts billig arbetskraft. Men med avstamp i handlingar från det medeltida Sverige, som låter oss komma vanligt folk mycket nära, visar  historikern Eva Österberg i boken "De små då" att man alltid haft en förståelse för barnens särart, av deras behov av särskild ömhet och vård, och försökt att agera därefter. Men naturligtvis finns det stora variationer, man ska inte gå från en kliché till en annan.
    Skildringen ger också utblickar mot vår egen samtid, både här och i världen i övrigt. Eva Österbergs historia kretsar kring religiösa och etiska föreställningar och vilka ord som funnits för att uttrycka känslor. Hon ger också många konkreta bilder av barns öden, alltifrån spädbarnsåren till vuxenlivets tröskel.
    Här återfinns utsatthet för våld, olyckor och sjukdomar, men också uttryck för föräldrars kärlek - trots medeltidens förmodade "mörker".
   I boken debatterar Österberg den franska historikern Philippe Ariès' tes att människor förr var så rationella att de inte älskade sina barn.. Med hjälp av historiska krönikor, isländska sagor, nedtecknade lagar och rättsprotokoll, ballader och mirakelberättelser tecknar hon barnens historia. Och en helt annan berättelse än Ariès' träder fram. Intressant och utmanande läsning!