Farfar och Noah

  Fredrik Backman tecknar i kortromanen, under 100 sidor, "Och varje morgon blir vägen hem längre och längre", som bara han kan göra, ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina  käraste minnen, och beskriver hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.
   Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård. De två kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta.
    Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.
   Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.
    Det är en kort berättelse om den obevekliga sjukdomen Alzheimers som knaprar i sig minnen och själ och tömmer livet på innehåll. En bok som kan funka som öppnare till samtal om det vi inte vill samtala om.