
Men det ligger en skugga över glansbilden. Vivi ser hur barnen hellre tyr sig till Frank än henne. Och värre: Döden finns. I varje rörelse lurar den, varje hej då kan vara det sista, ett öppet fönster och Vivi ser krossade små på trottoaren. Det är ju inte döden som är ett tillfälligt tillstånd - det är livet.
Ända sedan barndomen har Vivi haft krav på sig att vinna eller försvinna. Det gick ju inte att vinna som kvinna, jämt var det någon annan som skulle diktera vad man skulle göra, vad man borde göra, alltid för att se till någon annans behov.
Var det inte den äkta makens behov så var det kvinnokollektivets krav på solidaritet. Vivi kunde inte förstå varför ett kollektiv skulle gå framför hennes egen upplevelse. Hon levde ju nu. Hon var ju hon. Vad brydde sig kollektivet om hur det kändes inuti henne? Det var hon som skulle orka, hon som skulle kunna andas.
#döden är en roman om en mammaroll i förändring. Det är en berättelse om att hitta sin egen röst i ett konstant brus av åsikter och likes och om hur nära bråddjupet man kan gå utan att falla.Slutet andas ändå en doft av feel g
ood, det går att klara kriser också.
Låter väldigt intressant. Ska kolla upp :)
SvaraRadera